Centerextremismen

Se upp för dem som bara vill leva
sitt liv i fred.
De skyr inga medel.

– Claes Andersson

If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face — forever.

– George Orwell

Och så säger man ”All makt åt folket!” och då säger vi
”Det är väl att ta i?”

CPBH(r)

Frankrikes president Emanuel Macron befinner sig i blåsväder. (Ni kanske minns Macron från Olle Svennings artikel ”Så leder underbarnet Macron ett hoppfullt uppror från mitten”.) I en läckt film från en Första maj-demonstration i Paris syns presidentens fixarsorkar nära medarbetare Alexandre Benalla och Vincent Crase utklädda till poliser slå och stampa på demonstranter. Macron ska ha känt till händelsen och försökt tysta ner den.

Avslöjandet har inte lett till en debatt om den våldsbejakande centerextremismen. I Sverige existerar som bekant enbart tre sorters extremism: höger, vänster och muslimsk (Högerextremism Exotic). Den politiska mitten kan till sin egen definition inte vara extremistisk.

Den spatiala organiseringen av politiska positioner, ärvd från franska revolutionens nationalförsamling, strukturerar vårt tänkande i vissa avseenden. Högern och vänstern kan ha extremer. Att stå extremt mycket i mitten blir en Glaset i örat-sketch. Den som definieras av att befinna sig exakt mittemellan två ytterligheter är till sin natur balanserad, modererad, resonabel.

Ändå framstår idag centrismen som allt mer extrem. Mittenväljare i Europa och Förenta staterna är exempelvis extrema i sin skepsis mot demokratin, åtminstone om vi ska tro David Adlers forskning. Ändå känns det kontraintuitivt att mittenväljarna skulle vara mindre pålitliga demokrater än till och med extremhögern.

Det skulle kunna förklaras med att de är demokratins medgångssupportrar.

Vad är centern?

Centrismen har under efterkrigstiden framträtt i två hegemoniska former.

Fram till 70-talet innebar centristisk politik offentlig välfärd, fordistiskt organiserad produktion, lönedriven masskonsumtion och keynesiansk finanspolitik. Grunden var en historisk kompromiss mellan arbete och kapital. Under 70-talets krisår började denna grund erodera och från 90-talet hade den socialdemokratiska hegemonin helt ersatts av den nyliberala.

Nu blev centristisk politik istället globalisering, jämviktsarbetslöshet, kreditdriven konsumtion, privatiseringar av det gemensamma och den enda supermaktens humanitär interventionism. Ofta kunde skiftet mellan de två hegemoniska systemen genomföras utan att de dominerande partierna behövde bytas ut. Skiftet kunde lika gärna administreras av center-vänsterpartier som center-högerpartier.

Det kan framstå som att centrismen är positionslös, att den kan ta sig vilket uttryck som helst. Men det finns en politisk kärna.

When we say moderate what we really mean is what corporations want,” säger David Broockman, lektor i politisk ekonomi vid Stanford, som forskat på centrister, eller ”moderates”.

Det är inte helt ovanligt att den företagsvänligapolitiken kombineras med viss progressivitet i värderingsfrågor. Så länge det inte kostar något.

Att vara för samkönade äktenskap eller drapera sig i till intet förpliktigande antirasistiska eller ”gröna” ställningstaganden ger dels de egna medlemmarna en känsla av att faktiskt kämpa för något mer än ”vad företagen vill” samt fungerar som argument för att de i alla fall är ett bättre alternativ än den reaktionära högern (se alla svenska sosse- och liberaltwittrare som var jättearga på nihilistkillevänstern som inte stödde Clinton mot Trump eller Macron mot Le Pen).

Centrismen har hela tiden framställt sig som demokratins försvarare mot fiender till höger och vänster. Men det är inte demokrati i allmänhet centristerna är lojala mot, utan specifikt mot efterkrigstidens liberala demokrati så som den formulerades i motsättning både mot de borgerliga och fascistiska diktaturerna och de socialistiska staterna.

Liberal demokrati

Liberal demokrati sägs definieras av pluralism, flerpartisystem, rättstatsprincipen och grundlagsfästa rättigheter. I en liberal demokrati får majoriteten inte utöva förtryck över minoriteter. Enligt liberalismen är den viktigaste minoriteten individen och den viktigaste rättigheten äganderätten. Centralt för den liberala demokratin är alltså en uppdelning mellan den politiska och den ekonomiska sfären.

I begreppet liberal demokrati finns en inneboende motsättning. I en demokrati är det möjligt för folket, demos, att fatta illiberala beslut, att rösta bort rättsstaten och minoriteters rättigheter genom att välja fascister och högerpopulister eller rösta bort privatägandet och näringsfriheten genom att välja socialister. En bristning uppstår i den liberala demokratin och centristerna tvingas välja mellan liberalismen och demokratin.

Under en lång historisk period var motsättningen dold. Väljare i Nordväst tenderade att rösta på politiker från center-vänster- eller center-höger-partier som rättade sig efter den liberala demokratins ideal. De senaste årtiondena har motsättningen kommit i full dager. Den ekonomiska krisen från 2008 påskyndade också krisen för den liberala demokratin.

Idag levererar demokratiska val, oavsett om det är primärval, presidentval eller folkomröstningar sådant som Trump, Corbyn, Brexit, Femstjärnerörelsen, Podemos eller ett grekiskt όχι. Jag skulle beskriva centerextremismen som centrismens ställningstagande för liberalismen framför demokratin.

Den zambiska ekonomen Dambisa Moyo, som jobbat för Världsbanken och Goldman Sachs, är en ny fixstjärna på de centristiska tyckokraternas TED Talk-himmel. Times har utsett henne till en av världens hundra mäktigaste. Oprah (Ni kanske minns Oprah som Demokraternas stora hopp inför 2020) har utsett henne till en av världens tjugo främsta visionärer.

I sin senaste bok, Edge of Chaos: Why Democracy is Failing to Deliver Economic Growth, angriper hon problemet med att väljare kan rösta bort nyliberal ekonomisk politik. Istället för att rösta för en politik som gynnar storföretagen (och genom nedsippring i slutändan dem själva) så röstar de kortsiktigt på politiker som inte vill förstöra deras liv i ett nyliberalt stålbad. Lösningen är att avskaffa den allmänna och lika rösträtten. Ett system med graderade röster bör införas baserat på yrke och utbildningsnivå. Endast så kan demokratin räddas från sig själv.

Timbro lyfte i den svenska debatten fram liknande idéer när de översatte den amerikanska libertarianen Jason Brennans bok ”Efter demokratin”, vars originaltitel, ”Against Democracy”, är mer rakt på sak.

Omtagning

De flesta centerextremister går inte så långt som att öppet förespråka inskränkningar i rösträtten. De föredrar mer subtila metoder. Centrister vill sällan avskaffa fria val. De älskar fria val så mycket att de gärna tar om dem flera gånger tills resultatet blir det önskvärda.

När republiken Irland röstade nej till Lissabonfördraget 2008 förklarade EU-kommissionären Margot Wallström (en ikon inom svensk centrism) att irländarna inte kunde tillåtas stoppa fördraget och att de helt enkelt skulle få rösta tills det gick igenom. Ett år senare fick de sålunda rösta på nytt, denna gång blev det ett ja.

När Jeremy Corbyn vann partiledarvalet i Labour satte samtliga Storbritanniens ”centrist dads” igång att konspirera. Ett år senare tvingade de fram ett nytt partiledarval. Trots att de försökte utesluta så många medlemmar som möjligt från att delta, bland annat genom en rejäl höjning av medlemsavgiften, vann Corbyn och lyckades till och med öka sitt stöd med över 60 000 röster.

Idag är samma centrist dads rasande på Corbyn för att han inte uttalat stödjer en ny Brexitomröstning. Alla 17 410742 britter som röstade för att lämna EU ska nämligen ha blivit ”lurade av en buss”.

När Italiens president Mattarella vägrade godkänna Femstjärnerörelsens och Legas regeringsförslag applåderade centristerna. Istället för en högerpopulistisk regering skulle Italien få ytterligare en teknokratregering ledd av IMF:s Carlo Cottarelli och därefter nyval. EU:s budgetkommissionär Günther Oettinger förklarade att marknadskrafterna skulle lära italienarna att inte rösta på höger- eller vänsterextremister. Cottarellis första uttalande handlade om att lugna investerarna, Italien skulle fortsätta styras i enlighet med ”vad företagen vill”.

Demokrati utan kratos

Anledningen till att Mattarella vägrade godkänna regeringen var förslaget till finansminister, ekonomiprofessorn Paolo Savona. Savona är nämligen EU-kritisk och har skrivit en pamflett om hur Italien skulle kunna lämna EMU. Detta ansåg presidenten vara ett hot mot den italienska konstitutionen. (Att göra fascisten Salvini, som bland annat vill upprätta ett register över Italiens romer, till inrikesminister och högsta ansvarig för polisväsendet var inget konstitutionellt problem.)

Italienarna har alltså enligt konstitutionens uttolkare inte rätt att välja politiker som vill lämna EMU. Enligt artikel 75 i den italienska konstitutionen har de inte heller rätt att folkomrösta om internationella avtal. Detta är en annan centerextremistisk favorittaktik, att kringgå demokratin genom att skriva in de liberala principerna i lagar, avtal och fördrag som är svåra eller omöjliga för väljarna att påverka.

EMU och hela EU-projektet handlar om att flytta makten längre bort från medlemsstaternas väljare till en genombyråkratiserad superstat där kapitalets frihet som överordnad princip skrivits in i fördragen. Det finns inga som har så erotiska känslor för EU som svenska sossar och folkpartister, centerextremismens idealtyper.

1 januari 1999 blev Sveriges riksbank oberoende av riksdag och regering. Penningpolitiken placerades utanför demokratisk kontroll. 2007 inrättades Finanspolitiska rådet som en sorts motsvarighet till Irans Väktarråd, men med nyliberalismen som ideologi snarare än shiaislam. 2010 försökte Anders Borg, rådets upphovsman, få överskottsmålet inskrivet i lag.

Ett annat verktyg för att urholka demokratin är de internationella handelsavtalen. Nyligen återupptogs förhandlingarna mellan EU och Förenta staterna om någon form av frihandelsavtal. En del i det ursprungliga förslaget, TTIP, var ett system som kallas ISDS, Investor-state dispute settlement, vilket innebär att företag kan dra en stat inför domstol om förutsättningar för investeringar ändras, exempelvis genom ny lagstiftning.

Det innebär alltså att om Sverige lagstiftade mot vinst i välfärden så skulle internationella storföretag som investerat i vår lönsamma välfärdssektor kunna dra Sverige inför domstol. Sossarna och LO-ledningen har varit varma anhängare av TTIP, Miljöpartiet har varit splittrat. Lustigt nog kan det istället bli Donald Trumps misstro mot frihandeln som räddar oss från denna inskränkning av demokratin.

Privatiseringar eller den typ av offentlig-privat samverkan, Public Private Partnership, som i Sverige gett oss babelstornet Nya Karolinska, innebär att demokratin töms på sitt innehåll. Även när tidigare offentlig verksamhet läggs över på icke vinstdrivande gullig idéburen sektor blir det ytterligare ett område som går förlorat för den gemensamma demokratiska kontrollen.

Kajsa Ekis Ekman skriver i ETC:

Det går inte att skapa jobb åt alla om man inte äger arbetsplatserna. Man kan bara ge företagen olika incitament att anställa, men man kan inte tvinga dem att göra det.

Det går inte att skapa ordning i klassrummet om man inte driver skolorna.

Det går inte att skapa en bra sjukvård om man inte driver sjukhusen.

Det går inte att ha fler poliser om man sänker skatterna.

Det går inte att ha kontroll över ekonomin och samtidigt vilja sälja ut bankerna.

Det går inte att vilja ha närodlad mat om vi skriver under frihandelsavtal som CETA.

Det går inte att stoppa fusk och svartarbete på arbetsmarknaden om man ger företagen fria händer.

Det går inte att göra det bättre för pensionärer om man lagt ut pensionerna på börsen.

Centerextremisterna förhåller sig till demokratin som vi i Sverige har gjort till monarkin. Den skall inte giljotineras utan dess ritualer och regalier bevaras omsorgsfullt samtidigt som den töms på all verklig makt.

Ni Le Pen ni Macron, ni Patrie ni patron

Fascister som Sverigedemokraterna utgör ett verkligt hot mot demokratin men på många sätt är de framförallt ett symptom på den liberala demokratins kris.

Tyckonomerna kommer fortsätta gräla på vänstern att vi måste upprätta en demokratisk front mot fascisterna tillsammans med de politiska krafter som i årtionden frätt sönder demokratin inifrån. De senaste årens utveckling visar att färre och färre till vänster lyssnar på denna klagosång. För demonstranten som stampas ned i Parisboulevardens asfalt spelar det mindre roll vilken fot kängan sitter på.

Demokratins enda hopp är vänsterextremismen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *