Centerextremismen

Se upp för dem som bara vill leva
sitt liv i fred.
De skyr inga medel.

– Claes Andersson

If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face — forever.

– George Orwell

Och så säger man ”All makt åt folket!” och då säger vi
”Det är väl att ta i?”

CPBH(r)

Frankrikes president Emanuel Macron befinner sig i blåsväder. (Ni kanske minns Macron från Olle Svennings artikel ”Så leder underbarnet Macron ett hoppfullt uppror från mitten”.) I en läckt film från en Första maj-demonstration i Paris syns presidentens fixarsorkar nära medarbetare Alexandre Benalla och Vincent Crase utklädda till poliser slå och stampa på demonstranter. Macron ska ha känt till händelsen och försökt tysta ner den.

Avslöjandet har inte lett till en debatt om den våldsbejakande centerextremismen. I Sverige existerar som bekant enbart tre sorters extremism: höger, vänster och muslimsk (Högerextremism Exotic). Den politiska mitten kan till sin egen definition inte vara extremistisk.

Den spatiala organiseringen av politiska positioner, ärvd från franska revolutionens nationalförsamling, strukturerar vårt tänkande i vissa avseenden. Högern och vänstern kan ha extremer. Att stå extremt mycket i mitten blir en Glaset i örat-sketch. Den som definieras av att befinna sig exakt mittemellan två ytterligheter är till sin natur balanserad, modererad, resonabel.

Ändå framstår idag centrismen som allt mer extrem. Mittenväljare i Europa och Förenta staterna är exempelvis extrema i sin skepsis mot demokratin, åtminstone om vi ska tro David Adlers forskning. Ändå känns det kontraintuitivt att mittenväljarna skulle vara mindre pålitliga demokrater än till och med extremhögern.

Det skulle kunna förklaras med att de är demokratins medgångssupportrar.

Vad är centern?

Centrismen har under efterkrigstiden framträtt i två hegemoniska former.

Fram till 70-talet innebar centristisk politik offentlig välfärd, fordistiskt organiserad produktion, lönedriven masskonsumtion och keynesiansk finanspolitik. Grunden var en historisk kompromiss mellan arbete och kapital. Under 70-talets krisår började denna grund erodera och från 90-talet hade den socialdemokratiska hegemonin helt ersatts av den nyliberala.

Nu blev centristisk politik istället globalisering, jämviktsarbetslöshet, kreditdriven konsumtion, privatiseringar av det gemensamma och den enda supermaktens humanitär interventionism. Ofta kunde skiftet mellan de två hegemoniska systemen genomföras utan att de dominerande partierna behövde bytas ut. Skiftet kunde lika gärna administreras av center-vänsterpartier som center-högerpartier.

Det kan framstå som att centrismen är positionslös, att den kan ta sig vilket uttryck som helst. Men det finns en politisk kärna.

When we say moderate what we really mean is what corporations want,” säger David Broockman, lektor i politisk ekonomi vid Stanford, som forskat på centrister, eller ”moderates”.

Det är inte helt ovanligt att den företagsvänligapolitiken kombineras med viss progressivitet i värderingsfrågor. Så länge det inte kostar något.

Att vara för samkönade äktenskap eller drapera sig i till intet förpliktigande antirasistiska eller ”gröna” ställningstaganden ger dels de egna medlemmarna en känsla av att faktiskt kämpa för något mer än ”vad företagen vill” samt fungerar som argument för att de i alla fall är ett bättre alternativ än den reaktionära högern (se alla svenska sosse- och liberaltwittrare som var jättearga på nihilistkillevänstern som inte stödde Clinton mot Trump eller Macron mot Le Pen).

Centrismen har hela tiden framställt sig som demokratins försvarare mot fiender till höger och vänster. Men det är inte demokrati i allmänhet centristerna är lojala mot, utan specifikt mot efterkrigstidens liberala demokrati så som den formulerades i motsättning både mot de borgerliga och fascistiska diktaturerna och de socialistiska staterna.

Liberal demokrati

Liberal demokrati sägs definieras av pluralism, flerpartisystem, rättstatsprincipen och grundlagsfästa rättigheter. I en liberal demokrati får majoriteten inte utöva förtryck över minoriteter. Enligt liberalismen är den viktigaste minoriteten individen och den viktigaste rättigheten äganderätten. Centralt för den liberala demokratin är alltså en uppdelning mellan den politiska och den ekonomiska sfären.

I begreppet liberal demokrati finns en inneboende motsättning. I en demokrati är det möjligt för folket, demos, att fatta illiberala beslut, att rösta bort rättsstaten och minoriteters rättigheter genom att välja fascister och högerpopulister eller rösta bort privatägandet och näringsfriheten genom att välja socialister. En bristning uppstår i den liberala demokratin och centristerna tvingas välja mellan liberalismen och demokratin.

Under en lång historisk period var motsättningen dold. Väljare i Nordväst tenderade att rösta på politiker från center-vänster- eller center-höger-partier som rättade sig efter den liberala demokratins ideal. De senaste årtiondena har motsättningen kommit i full dager. Den ekonomiska krisen från 2008 påskyndade också krisen för den liberala demokratin.

Idag levererar demokratiska val, oavsett om det är primärval, presidentval eller folkomröstningar sådant som Trump, Corbyn, Brexit, Femstjärnerörelsen, Podemos eller ett grekiskt όχι. Jag skulle beskriva centerextremismen som centrismens ställningstagande för liberalismen framför demokratin.

Den zambiska ekonomen Dambisa Moyo, som jobbat för Världsbanken och Goldman Sachs, är en ny fixstjärna på de centristiska tyckokraternas TED Talk-himmel. Times har utsett henne till en av världens hundra mäktigaste. Oprah (Ni kanske minns Oprah som Demokraternas stora hopp inför 2020) har utsett henne till en av världens tjugo främsta visionärer.

I sin senaste bok, Edge of Chaos: Why Democracy is Failing to Deliver Economic Growth, angriper hon problemet med att väljare kan rösta bort nyliberal ekonomisk politik. Istället för att rösta för en politik som gynnar storföretagen (och genom nedsippring i slutändan dem själva) så röstar de kortsiktigt på politiker som inte vill förstöra deras liv i ett nyliberalt stålbad. Lösningen är att avskaffa den allmänna och lika rösträtten. Ett system med graderade röster bör införas baserat på yrke och utbildningsnivå. Endast så kan demokratin räddas från sig själv.

Timbro lyfte i den svenska debatten fram liknande idéer när de översatte den amerikanska libertarianen Jason Brennans bok ”Efter demokratin”, vars originaltitel, ”Against Democracy”, är mer rakt på sak.

Omtagning

De flesta centerextremister går inte så långt som att öppet förespråka inskränkningar i rösträtten. De föredrar mer subtila metoder. Centrister vill sällan avskaffa fria val. De älskar fria val så mycket att de gärna tar om dem flera gånger tills resultatet blir det önskvärda.

När republiken Irland röstade nej till Lissabonfördraget 2008 förklarade EU-kommissionären Margot Wallström (en ikon inom svensk centrism) att irländarna inte kunde tillåtas stoppa fördraget och att de helt enkelt skulle få rösta tills det gick igenom. Ett år senare fick de sålunda rösta på nytt, denna gång blev det ett ja.

När Jeremy Corbyn vann partiledarvalet i Labour satte samtliga Storbritanniens ”centrist dads” igång att konspirera. Ett år senare tvingade de fram ett nytt partiledarval. Trots att de försökte utesluta så många medlemmar som möjligt från att delta, bland annat genom en rejäl höjning av medlemsavgiften, vann Corbyn och lyckades till och med öka sitt stöd med över 60 000 röster.

Idag är samma centrist dads rasande på Corbyn för att han inte uttalat stödjer en ny Brexitomröstning. Alla 17 410742 britter som röstade för att lämna EU ska nämligen ha blivit ”lurade av en buss”.

När Italiens president Mattarella vägrade godkänna Femstjärnerörelsens och Legas regeringsförslag applåderade centristerna. Istället för en högerpopulistisk regering skulle Italien få ytterligare en teknokratregering ledd av IMF:s Carlo Cottarelli och därefter nyval. EU:s budgetkommissionär Günther Oettinger förklarade att marknadskrafterna skulle lära italienarna att inte rösta på höger- eller vänsterextremister. Cottarellis första uttalande handlade om att lugna investerarna, Italien skulle fortsätta styras i enlighet med ”vad företagen vill”.

Demokrati utan kratos

Anledningen till att Mattarella vägrade godkänna regeringen var förslaget till finansminister, ekonomiprofessorn Paolo Savona. Savona är nämligen EU-kritisk och har skrivit en pamflett om hur Italien skulle kunna lämna EMU. Detta ansåg presidenten vara ett hot mot den italienska konstitutionen. (Att göra fascisten Salvini, som bland annat vill upprätta ett register över Italiens romer, till inrikesminister och högsta ansvarig för polisväsendet var inget konstitutionellt problem.)

Italienarna har alltså enligt konstitutionens uttolkare inte rätt att välja politiker som vill lämna EMU. Enligt artikel 75 i den italienska konstitutionen har de inte heller rätt att folkomrösta om internationella avtal. Detta är en annan centerextremistisk favorittaktik, att kringgå demokratin genom att skriva in de liberala principerna i lagar, avtal och fördrag som är svåra eller omöjliga för väljarna att påverka.

EMU och hela EU-projektet handlar om att flytta makten längre bort från medlemsstaternas väljare till en genombyråkratiserad superstat där kapitalets frihet som överordnad princip skrivits in i fördragen. Det finns inga som har så erotiska känslor för EU som svenska sossar och folkpartister, centerextremismens idealtyper.

1 januari 1999 blev Sveriges riksbank oberoende av riksdag och regering. Penningpolitiken placerades utanför demokratisk kontroll. 2007 inrättades Finanspolitiska rådet som en sorts motsvarighet till Irans Väktarråd, men med nyliberalismen som ideologi snarare än shiaislam. 2010 försökte Anders Borg, rådets upphovsman, få överskottsmålet inskrivet i lag.

Ett annat verktyg för att urholka demokratin är de internationella handelsavtalen. Nyligen återupptogs förhandlingarna mellan EU och Förenta staterna om någon form av frihandelsavtal. En del i det ursprungliga förslaget, TTIP, var ett system som kallas ISDS, Investor-state dispute settlement, vilket innebär att företag kan dra en stat inför domstol om förutsättningar för investeringar ändras, exempelvis genom ny lagstiftning.

Det innebär alltså att om Sverige lagstiftade mot vinst i välfärden så skulle internationella storföretag som investerat i vår lönsamma välfärdssektor kunna dra Sverige inför domstol. Sossarna och LO-ledningen har varit varma anhängare av TTIP, Miljöpartiet har varit splittrat. Lustigt nog kan det istället bli Donald Trumps misstro mot frihandeln som räddar oss från denna inskränkning av demokratin.

Privatiseringar eller den typ av offentlig-privat samverkan, Public Private Partnership, som i Sverige gett oss babelstornet Nya Karolinska, innebär att demokratin töms på sitt innehåll. Även när tidigare offentlig verksamhet läggs över på icke vinstdrivande gullig idéburen sektor blir det ytterligare ett område som går förlorat för den gemensamma demokratiska kontrollen.

Kajsa Ekis Ekman skriver i ETC:

Det går inte att skapa jobb åt alla om man inte äger arbetsplatserna. Man kan bara ge företagen olika incitament att anställa, men man kan inte tvinga dem att göra det.

Det går inte att skapa ordning i klassrummet om man inte driver skolorna.

Det går inte att skapa en bra sjukvård om man inte driver sjukhusen.

Det går inte att ha fler poliser om man sänker skatterna.

Det går inte att ha kontroll över ekonomin och samtidigt vilja sälja ut bankerna.

Det går inte att vilja ha närodlad mat om vi skriver under frihandelsavtal som CETA.

Det går inte att stoppa fusk och svartarbete på arbetsmarknaden om man ger företagen fria händer.

Det går inte att göra det bättre för pensionärer om man lagt ut pensionerna på börsen.

Centerextremisterna förhåller sig till demokratin som vi i Sverige har gjort till monarkin. Den skall inte giljotineras utan dess ritualer och regalier bevaras omsorgsfullt samtidigt som den töms på all verklig makt.

Ni Le Pen ni Macron, ni Patrie ni patron

Fascister som Sverigedemokraterna utgör ett verkligt hot mot demokratin men på många sätt är de framförallt ett symptom på den liberala demokratins kris.

Tyckonomerna kommer fortsätta gräla på vänstern att vi måste upprätta en demokratisk front mot fascisterna tillsammans med de politiska krafter som i årtionden frätt sönder demokratin inifrån. De senaste årens utveckling visar att färre och färre till vänster lyssnar på denna klagosång. För demonstranten som stampas ned i Parisboulevardens asfalt spelar det mindre roll vilken fot kängan sitter på.

Demokratins enda hopp är vänsterextremismen.

 

Tredje opiumkriget

2016 dog mellan 59 000 och 65 000 amerikaner i narkotikaöverdoser. Drogerna har gått om trafikolyckor och skjutningar i dödsorsaksstatistiken och överdoser är nu den enskilt vanligaste dödsorsaken bland amerikaner under 50. Det som framförallt driver dödstalen är heroin och syntetiska opioider. Opioidöverdoserna har fyrdubblats sedan 1999 och det talas idag allmänt om en opioidepidemi i Förenta staterna.

Donald Trump avbröt sin golfsemester för att hålla presskonferens om kampen mot opiumdöden. Den som förväntade sig några konkreta förslag eller insatser blev nog besviken. Trumps förslag har hittills framförallt handlat om att skära ner på förbyggande program och vårdkostnader, trots att det är hans egna väljare som löper störst risk att drabbas av opioidepidemin.

Det finns en korrelation mellan områden med hög opioiddödlighet och högt stöd för Trump. Det är troligt att båda är effekter av avindustrialisering, hög arbetslöshet och fattigdom. Det är enkelt att förstå opioidepidemin som ett symptom på kapitalismens förruttnelse. Drogmissbruket har ofta från vänster setts som en reaktion på kapitalismens jävlighet, ”de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd.” Sambandet mellan kapitalismen och opioidepidemin är emellertid mer komplex och mer djävulsk.

Femte vitalparametern

Under 1980-talet inledde läkemedelsföretagen en kampanj mot de amerikanska läkarnas motvilja att behandla kronisk smärta med starka opioidbaserade smärtstillande. Vid den här tiden användes dessa läkemedel fortfarande framförallt mot kortvarig smärta och vid vård i livets slutskede.

Företag som Purdue Pharma, Johnson & Johnson och Endo Pharmaceuticals köpte reklamplats i medicinska tidskrifter och organiserade vidareutbildningar för läkare. Samtidigt finansierade de frontorganisationer som American Academy of Pain Management, UW Pain & Policy Studies Group, American Pain Foundation och American Pain Society. Den senare kampanjade för att smärta skulle räknas som den ”femte vitalparametern” vid sidan av  puls, blodtryck, andningsfrekvens, och kroppstemperatur och alltid bedömas när patienter tog kontakt med sjukvården.

American Pain Society leddes av Dr. Russell Portenoy som 1986 publicerade en inflytelserik studie i tidskriften Pain där han fastslog att:

Opioid maintenance therapy can be a safe, salutary and more humane alternative to the options of surgery or no treatment in those patients with intractable non-malignant pain and no history of drug abuse

Dr. Portenoy har ekonomiska band till en mängd läkemedelsföretag varav flera producerar smärtstillande.

1996 lanserade en av Dr. Portenoys finansiärer, Purdue Pharma, ett nytt läkemedel, OxyContin, som utlovade stabil smärtlindring under tolv timmar på en tablett. Purdue hade ekonomiska problem, patentet på deras storsäljare MS Contin, ett morfinläkemedel för cancerpatienter, höll på att gå ut och de stod inför risken att priset skulle drivas ner av billigare generika. OxyContin blev räddningen. Purdue satsade 207 miljoner dollar på lanseringen och fördubblade storleken på sin säljavdelning.

Framgångarna blev dramatiska. Efter fem år på marknaden drog OxyContin årligen in en miljard dollar. 2010 hade den siffran tredubblats. Läkemedelsföretagen hade lyckats förändra praxis för läkemedelsförskrivning. Försäkringsbolagen betalade hellre för läkemedel än för andra mer komplexa och tidskrävande behandlingsmetoder.

2010 slutade vart femte läkarbesök där patienten sökte för smärta med att de fick opioidbaserade läkemedel utskrivna. Från 1988 till 2006 fördubblades andelen av den vuxna befolkningen som fick opioidbaserade smärtstillande från 3,4 procent till 6,9 procent.

Mot slutet av 90-talet började media och myndigheter uppmärksamma problemet med missbruk av smärtstillande. Justitiedepartementet satte igång en undersökning av Purdue och fann att de systematiskt misslett läkare, allmänhet och den federala läkemedelsmyndigheten FDA.

2007 dömdes Purdue Pharma för att ha nedtonat riskerna för läkemedelsberoende och tvingades böta 635 miljoner dollar, en saftig summa men småpotatis i jämförelse med de 35 miljarder OxyContin dragit in totalt. Familjen Sackler, kapitalisterna bakom Purdue Pharma, led ingen större skada. De är fortfarande en av Förenta staternas rikaste familjer. Goda för fjorton miljarder dollar är de idag rikare än Rockefellers.

Trenden började vända inom sjukvården. Purdue släppte en ny version av OxyContin som ska vara svårare att injicera eller snorta. Läkare började bli mer restriktiva och ökningen av antalet förskrivningar planade ut. På federal och delstatsnivå infördes nya regler för att minska läkemedelsmissbruket.

Men ett årtionde av liberal förskrivning hade redan satt sina spår. När den nya versionen av OxyContin introducerade 2010 gick 66 procent av missbrukarna över till andra opioider, t ex läkemedel som fentanyl och hydromorfon. Eller heroin. En dos OxyContin kostar åttio dollar på svarta marknaden, motsvarande dos heroin kostar tio.

Antalet heroinmissbrukare i Förenta staterna tredubblades mellan 2007 och 2014. Tre av fyra nya heroinmissbrukare har tidigare missbrukat opioidbaserade läkemedel.

Försöken att stävja missbruket av legala opioider sammanföll med att de mexikanska narkotikakartellerna började översvämma marknaden med billigt heroin. “Increases in heroin production in Mexico have ensured a reliable supply of low-cost heroin, even in the face of significant increases in user numbers.” skriver den federala amerikanska narkotikamyndigheten i en rapport.

Heroin och handelsavtal

1988 förlorade vänsterpolitikern Cuauhtémoc Cárdenas presidentvalet i Mexiko till nyliberalen Carlos Salinas. Det är en öppen hemlighet att valet var riggat. Salinas förhandlade fram frihandelsavtalet NAFTA med Förenta staterna och Kanada. Snart hade grödor från Förenta staternas subventionerade jordbruk utkonkurrerat de mexikanska småbruken. Två miljoner mexikaner fick lämna sina gårdar.

Den nyliberala handelspolitiken slog sönder Mexikos rurala ekonomi och skapade en våg av migration över den norra gränsen. Men fattigdomen och arbetslösheten på landsbygden var god jordmån för narkotikakartellerna och många bönder ersatte majsen med opiumvallmo. 3.2 miljoner mexikaner är på ett eller annat sätt ekonomiskt beroende av narkotikasmuggling och produktion.

Familjen Sacklers utomrättsliga motsvarigheter i knarkkartellerna har också gjort stora pengar på missbruket. Även om gripanden av kartellbossar brukar följas av bilder på guldtackor och kappsäckar med pengar är det naturligtvis i längden omöjligt och oekonomiskt att ha sådana summor under huvudkudden.

2010 tvingades Wells Fargoägda Wachovia, en av Förenta staternas största banker , böta 160 miljoner dollar för att i åratal ha tvättat pengar åt kartellerna. Totalt hade 378.4 miljarder dollar, en tredjedel av Mexikos BNP, överförts mellan banken och mexikanska växlingskontor. Det unika med Wachovia var att de åkte fast.

2009 avslöjade Antonio Maria Costa, chefen för FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, att ett flertal banker som drabbats av bankkrisen räddats av knarkpengar och att intäkterna från den organiserade brottsligheten var det enda likvida kapital tillgängligt för många banker.

Opioidmissbruket har varit en god affär för läkemedelsföretagen, bankerna och knarkbaronerna. Kostnaderna mäts i döda.

Dödsfall involverande opioider per 100 000 innevånare i Förenta staterna 2000-2015

Det handlar om klass

Missbruket av opioider har ökat i nästan alla grupper. Medelklassens barn i lugna villaförorter länsar föräldrarnas medicinskåp som tidigare generationer snattade ur barskåpen. Stjärnatleter grundlägger beroenden när de får starka smärtstillande mot träningsskador. Men allra hårdast drabbad är den vita arbetarklassen i avindustrialiseringsområden. Idag är rostbältet och Appalacherna i östra Förenta staterna epicentrum för opioidepidemin.

Att det är den vita arbetarklassen som drabbats hårdast kan på sätt och vis kopplas till rasism inom sjukvården. En studie från 2012 visar att läkare är 34 procent mer benägna att skriva ut opioider vid kronisk smärta när patienten är vit i jämförelse med när patienten är svart. Även vid akut smärta i samband med operationer är läkare 14 procent mer benägna att skriva ut till vita.

De områden som är hårdast drabbade har ofta präglats av fysiskt tunga och farliga arbeten. Den amerikanska arbetarklassens försvagning sedan 70-talet har inneburit ökad stress, längre skift och sämre möjligheter till rehabilitering. Arbetare som drabbats av förslitningsskador eller arbetsplatsolyckor tillhör de grupper som i hög grad fått opioidbaserade smärtstillande.

I områden där psykiatrisk vård är svårtillgänglig och tunga smärtstillande lättillgängliga är det också vanligt att självmedicinera mot ångest, depression och posttraumatisk stress som följd av sexuella övergrepp eller övergrepp i barndomen.

Idag har många av de tunga jobben försvunnit. Utan att ersättas av något annat. Arbetslösheten verkar i sig driva på missbruket. När arbetslösheten i ett county stiger med en procentenhet stiger opioidöverdoserna med 0.19 per 100 000 innevånare.

Även om Förenta staterna har en generellt låg arbetslöshet så har de också en hög andel av befolkningen i arbetsför ålder som inte deltar på arbetsmarknaden, dvs som varken arbetar eller aktivt söker jobb. Det är framförallt de lågutbildade männens deltagande på arbetsmarknaden som minskat.11.4 procent av männen mellan 25 och 54 år, det är ungefär sju miljoner män, står utanför arbetsmarknaden. 44 procent av dessa män använder smärtstillande dagligen.

Det är få experter och tyckare som vill prata om det, men dessa män behövs egentligen inte. I brist på meningsfullt arbete och samhällsdeltagande erbjuds de OxyContin och skärmtid (nära 2000 timmar om året).

Drogerna är ett symptom på ett sjukt samhällssystem, ingen tvekan om saken. Tyvärr nöjer sig delar av vänstern med att konstatera det, vi kallar det för symptomteorin. När det kommer till droger måste vi ha en mer komplex teori som omfattar såväl marknad och miljö som människa och medel.

Det räcker inte med att hoppas att drogmissbruket ska lösas i ett framtida socialistiskt samhälle. Människor dör just nu. West Virginias fond för familjer som inte har råd att begrava sina anhöriga är tom på pengar. Knarkliberalernas legalisering som universallösning är lika patetisk. Opioidepidemin startade med fullt legala läkemedel.

Den moderna nykterhetsrörelsen föddes i Förenta staterna i en tid när alkoholen användes för att passivisera arbetarklassen och människor söp sig till döds. Rörelsen bestod av arbetare och annat småfolk som organiserade sig själva mot spriteländet. Idag behövs en ny rörelse för nykterhet och ett drogfritt liv. Det har gjorts förr och det kan göras igen.

Drogerna är inte bara ett symptom på kapitalismen, de är också ett hinder i kampen för ett människovärdigt samhälle, ett samhälle utan läkemedelsmiljardärer, knarkbankirer och kartellbossar.

Tjuv och polis eller Samtidens rovriddare eller Låt oss tala infrastruktur

Schuetzen

En väldig protestvåg går fram över Förenta staterna mot polisens mord på svarta människor. Den löst organiserade rörelsen, som samlats under parollen Black Lives Matter, har jämförts med en ny medborgarrättsrörelse.

Den tolfte maj spårade ett Amtrakttåg ur nära Philadelphia. Minst sju personer är döda och över 200 skadade. Det var den senaste och allvarligaste i en rad urspårningar på nordöstra stambanan. Dagen efter olyckan röstade kongressen för att skära ner järnvägsbudgeten med cirka 15 procent.

Varför ta upp två så disparata fenomen i samma bloggpost? Den dolda kopplingen är ekonomisk.

Järnvägen är inte den enda delen av Förenta staternas offentliga infrastruktur som är farligt underfinansierad. Vart fjärde år kartlägger det amerikanska civilingenjörsförbundet läget för landets infrastruktur. Rapporten från 2013 är intressant, och skrämmande, läsning. På område efter område finns allvarliga brister. Stora delar av den fysiska infrastrukturen är mellan 130 och 45 år gammal och har idag omfattande underhållsbehov.

El- och gasledningar, dammar och skyddsvallar, vägar, broar, järnvägar, kanaler, avlopp och vattenledningssystem förfaller. På många håll finns inte ens pengar avsatta till inspektioner, än mindre reparationer eller utbyggnad för att möta ökade behov. Investeringsbehovet beräknas ligga på 3,6 biljoner inom de närmaste fem åren. Samtidigt röstar politikerna alltså hellre för nedskärningar än satsningar.

11270458_752166781566369_60283089686793445_o

Förenta staternas offentliga ekonomi går helt enkelt inte så bra och har på många sätt inte återhämtat sig från den senaste ekonomiska krisen. 22 av 50 delstater har stora budgetunderskott. Deltids-, heltidsarbetslöshet och fallande löner (70 procent av amerikanska arbetare har lägre reallöner idag än de hade 2007) har lett till en minskad skattebas och skattehöjningar anses politiskt omöjliga. Det är extra allvarligt för städer och kommuner som har få andra inkomstkällor.

Återigen. Vad har detta med Black Lives Matter att göra? Min tes är att det finns ett samband med varför rörelsen växt fram just nu. Den amerikanska polismaktens våld och trakasserier mot framförallt den svarta befolkningen är ingen nyhet. 2012 kunde Malcolm X Grassroots Movement visa att en svart person mördas av polis eller privata vakter var 28 timme. Förenta staternas polis har sina organisatoriska rötter i slavjägarpatrullerna. Det rasistiska våldet finns i dess DNA.

Något som tillkommit, vilket skulle kunna utgöra en del av en komplex förklaring till proteströrelsens styrka under de senaste tre åren, är de ekonomiska incitamenten för polistrakasserierna. Detta tas explicit upp i Justitiedepartementets rapport om Ferguson:

The City budgets for sizeable increases in municipal fines and fees each year, exhorts police and court staff to deliver those revenue increases, and closely monitors whether those increases are achieved. City officials routinely urge Chief Jackson to generate more revenue through enforcement. In March 2010, for instance, the City Finance Director wrote to Chief Jackson that “unless ticket writing ramps up significantly before the end of the year, it will be hard to significantly raise collections next year. . . . Given that we are looking at a substantial sales tax shortfall, it’s not an insignificant issue.”

Ferguson police officers from all ranks told us that revenue generation is stressed heavily within the police department, and that the message comes from City leadership.

Patrol assignments and schedules are geared toward aggressive enforcement of Ferguson’s municipal code, with insufficient thought given to whether enforcement strategies promote public safety or unnecessarily undermine community trust and cooperation. Officer evaluations and promotions depend to an inordinate degree on “productivity,” meaning the number of citations issued. Partly as a consequence of City and FPD priorities, many officers appear to see some residents, especially those who live in Ferguson’s predominantly AfricanAmerican neighborhoods, less as constituents to be protected than as potential offenders and sources of revenue.

Böter och avgifter står för 14 procent av stadens totala inkomster. Felparkeringar eller misskötta trädgårdar kan ge upp till 102 dollar i böter.

how-ferguson-s-revenue-streams-have-changed-2003-2013_chartbuilder-2

Myndigheterna i Ferguson är knappast ensamma om att ha klurat ut denna alternativa inkomstkälla. På sina håll är polisen helt öppen med att de förväntas balansera budgeten genom fler böter. En studie på data från North Carolina pekar på ett samband mellan städers sämre ekonomi och en ökad tendens att dela ut trafikböter: ”a one percentage point decrease in last year’s local government revenue results in roughly a 0.32 percentage point increase in the number of traffic tickets in the following year.”

I Baltimore, där protesterna efter mordet på Freddie Gray varit omfattande, har staden byggt ut landets mest omfattande system av fartkameror. 2012 drog de in 20 miljoner dollar till stadens budget. En granskning visade dock att 70 000 av de fortkörningsböter som delades ut detta år var felaktiga. Staden delar också ut böter och avgifter för sådant som skräpiga trädgårdar och säljer människors hem på exekutiv auktion om de inte kan betala.

De vinstdrivna polistrakasserierna fördelas inte jämt över befolkningen.

Though blacks make up only two-thirds of Ferguson’s population, nearly nine-tenths of vehicle stops in Ferguson involve black drivers. Those drivers are almost twice as likely as white drivers to be searched and twice as likely to be arrested. That’s despite the fact that searches of black drivers result in discovery of contraband 22% of the time, while white drivers searched by police are found to have contraband 34% of the time.

Trakasserierna riktar sig mot grupper som redan är marginaliserade, inte mot de som har politisk makt, ekonomiskt kapital eller inflytande över media och den offentliga debatten. I Förenta staterna är den typen av marginalisering intimt knuten till ras och klass.

Vad betyder den här utvecklingen för människors liv? Konkret.

Uteblivna infrastruktursatsningar är inte bara siffror i en rapport. Det är hål i gatan som aldrig lagas. Det är broar som stängs av för trafik. Det är vattenledningar som springer läck och dagvattenbrunnar som översvämmas. Det är bussar och tåg som slutar gå. Det är skolor och sjukhus som förfaller. Det är gatubelysning som stängs av.

Det är ett samhälle där myndigheterna, staten, allt mer drar sig tillbaks och lämnar människor åt sitt eget öde. Förutom i ett avseende. Det är ett samhälle där statens våldsapparat blir allt mer intresserad av människorna som inkomstkällor. Den lokala, i hög grad militariserade, polismakten beter sig mer och mer som en ockupationsmakt ute efter att suga ut vartenda grand av lokalbefolkningen.

Situationen liknar Interregnumperioden i det Heliga romerska riket av tysk nation i slutet av 1200-talet då centralmakten kollapsade. Många av de lokala feodalherrarna förvandlades till rovriddare, Raubritter, som satte upp egna tullstationer, bestal köpmän och bönder och rövade bort människor.

En statsmakt som inte längre kan leverera exempelvis en fungerande infrastruktur, vare sig det är säkra handelsvägar i medeltidens Tysk-romerska rike eller fungerande gatubelysning i dagens Förenta stater, lever farligt. Den riskerar att förlora sin ideologiska legitimitet. Börjar dess våldsapparat sedan uppträda öppet som parasiter på det arbetande folket är uppror och motstånd i det närmaste garanterat.

För rovriddarna slutade det illa. Deras borgar brändes och de själva hängdes. Det finns mycket att lära av historien.