Husnegern och bomullsnegern

Det var två slags slavar, husnegern och bomullsnegern.

Husnegrerna bodde i huset med husbonden, dom hade ganska bra kläder, dom åt god mat därför att dom åt hans mat – det han lämnade kvar. Dom bodde på vinden eller i källaren, men dom levde ändå i närheten av husbonden; och dom älskade husbonden mer än han älskade sig själv. Dom kunde ha gett sitt liv för att rädda husbondens hus – snabbare än husbonden skulle ha gjort det själv. Om husbonden sa: ‘Vi har ett vackert hem’ så sa negern ‘jaa, vi har ett vackert hem.’ När husbonden sa ‘vi’ sa han ‘vi’. Sån var husnegern.

Om husbondens hus började brinna slet husnegern hårdare för att släcka branden än husbonden själv. Om husbonden blev sjuk sa husnegern: ‘Vad är det för fel, boss, är vi sjuk?’ Vi sjuk! Han identifierade sig mer med husbonden än husbonden identifierade sig med sig själv. Och om man gick till husnegern och sa: ‘Kom så sticker vi, kom så flyr vi, kom så gör vi oss fria’ skulle husnegern ha sett på en och sagt: ‘Är du galen, människa? Vad menar du, skulle jag lämna det här? Var finns det ett bättre hus än det här? Var kan jag få bättre kläder än dom här? Var kan jag äta godare mat än här?’ Sån var husnegern. På den tiden kallades han ‘husnigger’. Och det kallar vi dom också för i dag, för vi har fortfarande en del husniggrer som fjantar omkring här.

Den här moderne husnegern älskar sin husbonde. Han vill leva i närheten av honom. Han är villig att betala tre gånger så mycket som huset är värt bara för att få leva i närheten av sin husbonde och sen skryta med att ‘jag är den ende negern är ute’. ‘Jag är den ende i det här jobbet.’ ‘Jag är den ende här i skolan.’ Ni är ingenting annat än husnegrer. Och om någon kom till er just nu och sa: ‘Kom så lämnar vi det här’, så säger ni detsamma som husnegern sa på plantagen. ‘Vad menar du, skulle jag lämna det här? Lämna Amerika, den gode vite mannen? Var ska man få tag i bättre jobb än här?’ Just så här säger ni: ‘Jag har inte lämnat kvar nånting i Afrika’, just så säger ni. Jo, jag tackar jag – ni har lämnat kvar er själ i Afrika.

På samma plantage fanns också bomullsnegern. Bomullsnegrerna – dom var den stora massan. Det fanns alltid fler negrer på fälten än det fanns negrer i huset. Bomullsnegern hade ett helvete. Han fick äta rester. I huset åt dom opp allt det bästa på grisen. Bomullsnegern fick bara det som fanns kvar inuti den. Nu för tiden kallar dom det för ‘kråset’. På den tiden kallade dom det för vad det var – tarmarna. Det var just vad ni var – tarmätare. Och en del av er är fortfarande tarmätare.

Bomullsnegern fick stryk från morgon till kväll; han bodde i en koja, i ett skjul; han gick i gamla avlagda kläder. Han hatade sin husbonde. Jag säger att han hatade sin husbonde. Han var intelligent. Husnegern älskade sin husbonde, men bomullsnegern – kom ihåg att dom var i majoritet, och dom hatade sin husbonde. När huset började brinna försökte han inte släcka elden; bomullsnegern bad i stället att det skulle blåsa av bara fan. När husbonden blev sjuk bad bomullsnegern om att han skulle dö. Om någon kom till bomullsnegern och sa: ‘Kom så ger vi oss i väg, kom så sticker vi’, så sa han inte: ‘Vart då?’ Utan han sa: ‘Vilket ställe som helst är bättre än det här.’ Det finns bomullsnegrer i dagens Amerika. Jag är en bomullsneger. Massorna är bomullsnegrer. När dom ser den vite mannens hus brinna hör man inte dom små negrerna tala om att ‘vår regering sitter i knipa’. Dom säger: ‘Regeringen sitter i knipa’. Tänk er en neger som säger: ‘Vår regering!’ Jag har till och med hört en säga: ‘Våra astronauter!’ Dom låter honom inte ens komma i närheten av rymdcentralen – och så ‘våra astronauter!’ ‘Vår flotta’ – så talar en neger som mist förståndet, en neger som blivit skvatt galen.

Precis som slavägaren på den tiden använde sig av Tom, husnegern, för att hålla bomullsnegern i schack använder sig vår tids slavägare av negrer som inte är något annat än moderna Onkel Toms, tjugonde århundradets Onkel Toms, för att hålla er och mig i schack, för att hålla oss under kontroll, hålla oss passiva och fridsamma och spaka. Det är Tom som gör er spaka. Det är som när man går till tandläkaren och han ska dra ut en tand på en. Man kommer att göra motstånd mot honom när han börjar rycka i tanden. Därför sprutar han in nånting i ens käke som kallas för novokain, för att få en att tro att han inte tänker göra en nånting. Och så sitter man där och eftersom man fått allt det där novokainet i käken så lider man – i stillhet. Blodet rinner nerför käken på en och man vet inte vad det är som händer. Därför att någon har lärt en att lida – i stillhet.

Den vite mannen gör samma sak med er på gatan när han vill dunka er i skallen och utnyttja er utan att behöva riskera att ni ska slå tillbaka. För att hindra er från att slå tillbaka låter han såna där gamla religiösa Onkel Toms lära er och mig, precis som med novokain, att lida i stillhet. Sluta inte upp med att lida – men lid i stillhet. Som pastor Cleage påpekade säger dom åt er att ni borde låta ert blod flyta på gatorna. Det är en skam. Ni vet att han är en kristen predikant. Om han tycker det är en skam så förstår ni säkert vad jag tycker om det.

Det finns ingenting i vår skrift, Koranen, som lär oss att lida i stillhet. Vår religion lär oss att vara förnuftiga. Var fridsam, var artig, åtlyd lagen, respektera alla människor; men om någon bär hand på er så skicka honom till kyrkogården.

– Malcolm X

Om kriget kommer II: A New Hope

Den första texten på bloggen, som jag skrev en kort tid efter valet, präglades av sorg, vanmakt och vrede. Föga kunde jag väl då ana att första halvan av 2011 skulle präglas av stora folkliga resningar: i arabvärlden, i Grekland, i Spanien, i Storbritannien, i Wisconsin och på många andra platser.

Den globala reaktion på kapitalismens kriser som jag längtade efter verkar nu ha brutit ut i full blom och över världen blåser en verklig vårvind. Att analysera samtiden är alltid riskabelt, Minervas uggla flyger som bekant först i skymningen, men utan en förståelse av upproren är det omöjligt för revolutionärer att formulera en väg framåt.

Vi kan skissartat konstatera att det finns vissa återkommande drag i revolterna:

  • Det handlar om breda folkliga samlingar vilka inkluderar olika klasser och skikt. Motsättningar mellan politiska och religiösa fraktioner har ofta överbryggts i den direkta kampen.
  • Välutbildade ungdomar utan arbete och framtidsutsikter har ofta utgjort en ledande kraft, det gäller lika väl i arabvärlden som i den brittiska studentkampen.
  • Arbetarklassen befinner sig i rörelse och har på flera håll gått ut i mäktiga strejker. Hur arbetarkampen kan anknyta till den folkligt-demokratiska kampen återstår att se.
  • Den huvudsakliga kampmetoden har varit stora öppna disciplinerade demonstrationer.
  • Torgen har blivit symboler för rörelserna. Genom att ta kontrollen över torg har man upprättat baser för motståndet och forum för dialog och planering.
  • Någon klar ledning för rörelserna saknas i regel. Massmöten, spontanitet och mobilisering via sociala medier har varit det normala.
  • Den traditionella vänstern har spelat en undanskymd roll i mobiliseringen. Många utav demonstranterna har upplevt att ingen etablerad politisk kraft företräder deras intressen.

De revolutionära rörelserna har vuxit fram ur kapitalismens kris, ur finanskrisen, ur matkrisen, ur klimatkrisen, ur oljekrisen. För marxister väcker den globala situationen många frågor. Hur långt kommer upproren att nå? Borgerlig-demokratisk eller permanent revolution? Kommer ett nytt ledarskap att födas ur rörelserna? Kan industriarbetarklassens strejkkamp kopplas samman med andra skikts territoriella kamp?

Allt under himlen befinner sig i fullständigt kaos; situationen är förträfflig.
– Mao Tse-tung

Om kriget kommer

Kamrater

Vårt land är ockuperat.

Det är fascister i riksdagen.

För första gången någonsin har en borgerlig regering omvalts till en andra mandatperiod.

Arbetarrörelsen har gjort sitt sämsta val sedan den allmän rösträtten infördes.

Och den civilisatoriska tillbakarullningen är inte begränsad till Sverige. Om något så är det här utvecklingen släpar efter. Över hela Europa växer ett nytt politiskt landskap fram dominerat av högern och extremhögern. Och det finns inga vattentäta skott mellan den rumsrena och den fascistiska högern. I land efter land anpassar sig de förment demokratiska borgerliga partierna efter sina konkurrenter, gör deras retorik till sin och faller in i hetsen mot muslimer, romer och papperslösa invandrare. Så även i Sverige. Även USA har sina nyfascister, Tea Party-rörelsen och immigrationsmotståndarna.

Fascismen är inte längre ett smygande hot. När romerna förvisas från Frankrike, när högerextrema medborgargarden patrullerar gatorna i Italien med myndigheternas goda minne, när det stadsbärande högerpartiet i Ungern anammar antisemitiska konspirationsteorier; då måste vi erkänna att fascismen åter växer fram mitt ibland oss. Och denna gång finns det ingen stark socialistisk rörelse som kan möta den. Inte heller någon antifascistisk arbetar- och bondestat, inga miljoner rödarmister som kommer till vår undsättning.

Denna kraftiga högervridning sammanfaller med kapitalismens dubbla kris. Samtidigt som det ekonomiska systemet drabbats av en av sina återkommande kriser har vi tvingats inse att vi står inför en miljö- och klimatkris som hotar hela världens överlevnad. Trots enstaka ljusglimtar så har inte krisen lett till någon verklig antikapitalistiskt mobilisering.

Fienden har annekterat vår mentala geografi. Det fagra talet om socialismens möjlighet har sedan länge tystnat.

1900-talet präglades av kampen om hur framtiden skulle se ut. Men 1992 förklarade Fukuyama att kriget var över och historien slut. Den liberala kapitalismen hade vunnit den slutliga segern. Vi levde nu i den bästa av alla tänkbara världar. Drömmen om den Nya människan ersattes med den sista människans mardröm, samhället som ett museum. Alternativet till Fukuyamas helvetesvision blev en annan dystopi, Huntingtons civilisationskrig. All kämpande universalism tycktes död.

Den så kallade ”tredje vägen” utgjorde knappast ett tredje alternativ till de borgerliga dystopierna. Den var det ideologiska uttrycket för de nervösa antikvarierna som hoppades kunna putsa upp utställningsobjekten i Fukuyamas dammiga museum.

Den radikala kritiken gjorde reträtt från materiens område till språket och identiteten. Kritikens uppgift blev att bryta ner och atomisera, inte för att undersöka och överbrygga motsättningar inom folket, utan för nedbrytandets egen skull. Den revolutionära folkmajoritet som skulle omstörta alla samhällsförhållanden ersattes som subjekt av diverse minoriteter som inom ramarna för det rådande samhället skall kräva erkännande och rätten till självdefiniering. Denna skenradikala dekonstruktion gick utmärkt att kombinera med tredje vägens politik. Typexemplet torde vara Mona Sahlins socialdemokratiska projekt. Indentitetspolitik och budgettak!

Borgarklassens ideologiska offensiv sammanföll med djupgående omvälvningar i den materiella basen.

Den historiska kompromiss som gav oss i västvärlden välfärdsstater och ett visst demokratiskt utrymme hade tvingats fram genom kombinationen av ett inre hot, i form av en kämpande arbetarrörelse, och ett yttre hot, de realsocialistiska staternas existens.

Sovjetsystemets undergång ägde rum i ett läge där arbetarrörelsen i väst var svårt sargad efter mer än ett decennium av attacker. Thatcher hade under förnedrande former besegrat de brittiska gruvarbetarna, Reagan hade några år tidigare gjort samma sak med USA:s flygledare. Inför 70-talets stagflationskris som hotat deras profiter hade kapitalistklassen mobiliserat sina styrkor.

För att kunna knäcka arbetarklassens styrka och möta sjunkande profiter ersattes på många områden den fordistiska produktionsmodellen, baserad på löpande band och stora centraliserade arbetsplatser,  av postfordistiska och toyotistiska modeller. Framsteg i cybernetik, datorteknik och transportväsende gjorde att man kunde splittra upp arbetarkollektiv i små, ofta konkurrerande, enheter. Företagen kunde lägga ut fler och fler funktioner på entreprenad.

Parallellt med detta pågick den motsatta processen där det löpande bandets logik utsträcktes till ännu fler områden, som snabbmatsrestaurangerna  eller vården. Många akademikeryrken, exempelvis lärare och journalister, proletariserades allt mer. Många arbetare tvingades bli småföretagare och frilansare istället för anställda. Fasta livslånga anställningar ersattes för allt fler av vikariat, visstidsanställningar, bemanningsföretag och långa perioder av arbetslöshet. Arbetare flyttas runt mellan många olika anställningar och arbetsplatser. Denna ”prekarisering” har slagit hårdast mot grupper som är nya på arbetsmarknaden, ungdomar och invandrare.

Alltmer av den fordistiska fabriksproduktionen har också outsourcats till länder i tredje världen. I Asiens frihandelszoner och Latinamerikas maquiladoras har den globala kapitalismen kunnat utnyttja  överskott av arbetskraft som gjorts övertalig i den småskaliga jordbruksproduktionen och dragits till städerna för att förvandlas till en enorm armé av arbetslösa. Intimt sammanlänkad med denna process, som något slarvigt brukar kallas för ”globaliseringen”, är de nyliberala strukturreformer tredje världen påtvingats genom fysiskt och ekonomiskt våld. De östeuropeiska planekonomiernas sammanbrott och Kinas liberalisering öppnade nya marknader, inklusive arbetsmarknader, för kapitalet.

Samtidigt har de globala flyktingströmmarna som skapats av krig och ekonomisk utsugning gjort att en stor del av detta globala proletariat nu finns i de imperialistiska kärnländerna. En hårdnande asylpolitik innebär att många utav dessa invandrare lever här illegalt, deras möjligheter till facklig och politisk kamp begränsas av det ständiga hotet om deportering. Arbetsmarknaden har skiktats utifrån etniska linjer och rasismen, sedan 90-talet särskilt i sin islamofoba form, har blivit viktig för att söndra arbetarklassen och försvara imperialistiska krig.

Efter Sovjetunionens fall  har den formella demokrati som ändå existerade i de kapitalistiska länderna alltmer tömts på sitt innehåll. Genom privatsieringar av offentlig sektor och centralbankernas ”oberoende” har allt fler samhällsområden ställts utanför demokratisk kontroll. I Europa har maktöverföringen från nationalstaterna till EU inneburit en extrem urholkning av demokratin. Žižek har noterat hur den borgerliga demokratin tycks gå samma öde till mötes som monarken i den konstitutionella monarkin. Berövad på alla verkliga funktioner och all makt så bevaras ändå pietistiskt ritualerna som omger statsskicket.

Detta är bara några exempel på de materiella förändringar som inneburit den extrema överföringen av makt från arbetarklassen till kapitalisterna under de senaste trettio åren. Att detta varit möjligt beror till stor del på arbetarrörelsens och vänsterns oförmåga att anpassa sig till det förändrade läget. Vänstern, från revolutionärer till socialdemokrater, och fackföreningsrörelsen har baserat sin styrka på de stora arbetsplatsernas arbetarkollektiv. Det viktigaste vapnet har varit strejken. Istället för att använda sitt mäktigaste analysinstrument, marxismen, för att undersöka samtiden så har stora delar av vänstern fastnat i drömmar om ett förlorat folkhem eller köpt den borgerliga illusionen om att vi alla nu förvandlats till en enda lycklig medelklass.

Det här kan verka som en mörk samtidssyn. Det är det. Men samtidigt finns  ingen anledning att förtvivla. Allt bär fröet till sin egen undergång. Kapitalismens omstrukturering var en reaktion på arbetarklassens styrka men ur nya former av utsugning och kontroll föds nya former av motstånd. I vår postsovjetiska, postsocialdemokratiska tid finns alla möjligheter för en ny revolutionär vänster att växa fram.

Kamrater, vår värld är ockuperad. Nu är det dags att börja formera motståndsrörelsen. ”För vi är ljuset som ger skuggan skugga men också ljuset som ger ljuset ljus. Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.”

Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på Dig det beror — Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva.

Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!