Författararkiv: Johan

Här för att spela spelet

Publicerat av
Svara

Så blev ytterlighetsvänsterns kandidat Jeremy Corbyn partiledare i Labour. Det finns antagligen anledning att fira. Corbyn har över fyrtio års erfarenhet av politisk hygglighet. Det är svårt att inte gilla honom. Han har varit en aktivist i nästan varenda progressiv kampanj i Storbritannien. När andra parlamentsledamöters luxuösa leverne för skattepengar avslöjades i media visade det sig att Corbyn haft de lägsta utgifterna av alla, knappt nio pund för en bläckpatron. Han är nykterist.

Dessutom har Corbyns kampanj visat att det går att bedriva politik utanför ängslig triangulering och mediaanpassade utspel. För mig var det bilden från mötet i Camden där några ungdomar hänger i ett fönster för att lyssna på Corbyn som talar inne i den fullsatta lokalen som fick mig att förstå att något extraordinärt var på gång. Corbynmania måste nog förstås som en Händelse, med referens till Alain Badiou, där det som tidigare varit exkluderat plötsligt bryter in på scenen.

CLgtBppWgAEA4dq

I Corbynkampanjens fall var den exkluderade delen de människor som strömmade till massmötena och anmälde sig som partimedlemmar och sympatisörer. De som aldrig förväntats vara en del av den politiska processen. Men det exkluderade var också själva idéerna, det socialistiska alternativet och begäret efter ett annat sätt att leva tillsammans.

Men även om jag alltså är glad över Corbyns seger tror jag att det finns allvarliga risker att han kommer göra oss besvikna.

Det första problemet Corbyn kommer ställas inför är att han nu leder ett parti där stora delar av partiapparaten är hans värsta fiender. Långt innan partiledarvalet var över hade de börjat smida planer och organisera sig. Corbyns motståndare i parlamentsgruppen beskriver sig i termer hämtade från franska motståndsrörelsen, de två fraktionerna kallas Free French och Maquis. De anser att deras parti ockuperats av en fientlig kraft och de kommer använda alla metoder för att ta tillbaks det.

Det som krävs av Corbyn för att överleva en skitstorm 40 000 miljarder gånger värre än Juholts är en ren kulturrevolutionär strategi där de hundratusentals medlemmar och sympatisörer som engagerade sig i valkampanjen används som maktbas för att ”bombardera högkvarteren”. Det skulle innebära omfattande utrensningar av partianställda och att makt flyttas från den mäktiga parlamentsgruppen och partibyråkratin till gräsrötterna.

Inget tyder på att Corbyn är beredd att ta den striden. Tvärtom har hans ton genomgående varit försonlig. Han vill bland annat att hans skuggregering ska tillsättas av parlamentsgruppen. Kanske pågår det förberedelser i Corbynlägret som vi inte känner till, det kan inte uteslutas, men jag är mycket orolig för att han inte kommer kunna driva igenom sin politik ens i sitt eget parti.

Om Corbyn överlever attackerna från media och sina egna partikamrater och om Labour lyckas vinna valet 2020 återstår det verkligt stora problemet. Problemet framstår tydligt i Novara Medias intervju med Corbyn:

På frågan om svårigheterna i att föra en socialdemokratisk politik i en historisk period där den materiella grunden som skapade 1900-talets socialdemokratiska projekt inte längre existerar blir Corbyn svar skyldig. Vijay Prashad har noterat hur Corbyn, liksom Bernie Sanders och de kanadensiska socialdemokraternas ledare Thomas Mulcair alla saknar svar på den typen av frågor och hur de begränsas av sin socialdemokratiska ideologi.

På frågan hur hans regering skulle hantera massiv kapitalflykt eller andra attacker från kapitalet kan Corbyn bara leverera en from förhoppning om kapitalisternas demokratiska ansvarstagande:

We’ve got to say ”hang on, we live in a democracy” and if the people of this country vote for an economic strategy which is about redistribution of wealth…then that’s that.

Båda farorna jag skisserat har sin grund i denna naiva tilltro till motståndarens respekt för de demokratiska spelreglerna. Corbyn kommer inte besegra sina fiender inom partiet eftersom han genuint tror på partidemokratin och han kommer inte vara beredd på klassfiendernas angrepp eftersom han förutsätter att de kommer respektera folkviljan.

Detta är knappast någon unik quirk i Corbyns personlighet. Det är en sjuka som anfräter stora delar av vänstern. Den spelade till exempel en stor roll i SYRIZA:s snöppliga reträtt. Stathis Kouvelakis sammanfattar:

From this it is quite clear that these people were expecting the confrontation with the EU to happen along the lines of an academic conference when you go with a nice paper and you expect a kind of nice counter-paper to be presented.

I think this is telling about what the Left is about today. The Left is filled with lots of people who are well-meaning, but who are totally impotent on the field of real politics. But it’s also telling about the kind of mental devastation wrought by the almost religious belief in Europeanism. This meant that, until the very end, those people believed that they could get something from the troika, they thought that between “partners” they would find some sort of compromise, that they shared some core values like respect for the democratic mandate, or the possibility of a rational discussion based on economic arguments.

Vänstern är idag ointresserad av frågor om att ta makt och använda makt. I dess ställe deklarerar vänstern stolt att de är här för att spela spelet. Att minutiöst hålla sig till spelets regler antas tvinga motståndarna att göra detsamma. Så kan varje förlust göras njutbar genom att infogas i en berättelse om de egna moraliska segrarna.

Problemet med att spela spelet uppstår när det är motståndaren som ställt upp brädet på ett sådant sätt att det inte finns något vinnande drag du kan göra. Då kan du antingen hävda att du vunnit den moraliska segern över fuskaren. Eller så kan du vräka brädet över ända och vägra spela.

Jag önskar Jeremy Corbyn all framgång och hoppas att mina stormkråkeprofetior visar sig falska (”Láthspell I name you, Ill-news; and ill news is an ill guest they say”). Men jag tror att vi kommunister måste förhålla oss kritiskt till uppflammande socialdemokratiska rörelser. Inte på det tröttsamma sekteristiska sättet där vi från början förklarar dem som opportunister och förrädare utan genom att formulera och upprätthålla våra egna politiska projekt som syftar till att bryta med det politiska spelet.

Kevin B. Anderson: ”Marx at the Margins: On Nationalism, Ethnicity and Non-Western Societies”

Publicerat av
1

Trots Marx och Engels avancerade politiska tänkande präglades deras förhållningssätt till utomeuropeiska samhällen av eurocentrism och kolonialism. Marx menade att den brittiska imperialismen spelade en progressiv roll i att driva fram förändring i samhällen som han (felaktigt) betraktade som statiska och utan inneboende potential till förändring.

Anklagelserna är välkända och har formulerats med större teoretisk finess av tänkare som Edward Said och Shlomo Averini. Stödet tenderar att framstå som så grundmurat att till och med vi som identifierar oss med en ortodox marxism tvingas acceptera dem. I ”Marx at the Margins” har Kevin B. Anderson, professor i sociologi vid UC Santa Barbara, gett sig på uppgiften att kritiskt undersöka dessa påståenden.

Boken tecknar Marx intellektuella utveckling från 1848 till 1882 och bygger på ett omfattande källmaterial varav stora delar sällan citeras, däribland Marx journalistisk texter för New York Tribune och de ”etnografiska anteckningsböcker” han förde under de sista åren av sitt liv.

Anderson har framförallt intresserat sig för tre ämnen i Marx texter: Utomeuropeiska samhällen och deras möten med kolonialismen (Indien, Kina, Indonesien, Algeriet osv), den nationella frihetskampen, framförallt i Polen och Irland, och Amerikanska inbördeskriget och kampen mot slaveriet.

Genom dessa tre teman blir det tydligt hur ohederligt det är att identifiera Marx hela förhållningssätt utifrån de ökända artiklarna om Indien från 1853, vilka onekligen präglades av en uppfattning om kolonialismens ”progressiva” roll som omkullkastare av den ”asiatiska despotismen”, och därmed ignorera de följande trettio åren av intellektuell verksamhet.

Marx utvecklade med tiden en nyanserad analys som kombinerade klass med ras och nation, långt från den klassreduktionism som delar av vänstern idag hävdar som den mest genuina marxistiska positionen.

Från att ha betraktat en proletär revolution i de avancerade kapitalistländerna som en förutsättning för de förtryckta folkens nationella frihet kom Marx alltmer att betrakta den nationella frihetskampen i periferin som en ”hävstång” för arbetarkampen i centrum.

10 december 1869 skriver Marx till Engels:

For a long time I believed that it would be possible to overthrow the Irish regime by English working class ascendancy. I always expressed this point of view in the New York Tribune. Deeper study has now convinced me of the opposite. The English working class will never accomplish anything before it has got rid of Ireland. The lever must be applied in Ireland. That is why the Irish question is so important for the social movement in general.

Finns det då något vi kan lära av ”Marx on the Margins” för vårt eget politiska arbete idag? Eller är det bara den typ av knappologiska studie av ”vad Marx egentligen skrev” som vissa akademiker är förtjusta i?

Dels tror jag att vi kan lära något av de politiska debatter Marx deltog i. Politiska debatter har en tendens att cykliskt återkomma. I Första internationalen var det anarkisterna som stod för den antinationella linjen och ansåg att den rena/abstrakta klasskampen skulle vara rörelsens enda fokus.

Första internationalen bildades av franska och engelska arbetare efter ett möte till stöd för Polens frihetskamp. Organisationen engagerade sig för Nordstaterna i Amerikanska inbördeskriget och upprätthöll kontakt med irländska revolutionära Fenians. Redan från begynnelsen var internationalismen en del av rörelsen.

På 1860-talet argumenterade proudhonisterna för att Internationalen inte borde stödja Polens frihet eftersom det polska folket hade det bättre under rysk ockupation än vad de skulle få om de styrdes av reaktionära polska präster och adelsmän. Argumenten känns igen från dagens koloniala bombvänster. Nationell nihilism och ”klass framför allt” kan lätt framstå som den radikala positionen men slutar ofta i ett stöd för imperiet, oavsett om imperiet är dagens Förenta stater eller tsarismens Ryssland.

Den andra, och kanske mest intressanta frågan, är den om marxismen förutsätter en unilinjär utvecklingsmodell där samtliga jordens länder förr eller senare kommer genomgå samma historiska stadier. Detta är en tolkning av marxismens historiska teori som förfäktats av både vissa av dess anhängare och motståndare. Det är inte ett grundlöst antagande. I förordet till den första tyska utgåvan av Kapitalet skriver Marx med en berömd formulering:

Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid.

Den unilinjära modellen innebär att den socialistiska revolutionen endast kan uppstå i de mest avancerade kapitalistiska samhällena. Revolutioner i perifera samhällen som inte utvecklat en fullmogen kapitalism är dömda att misslyckas om de inte räddas av en revolution i centrum. Underutvecklade länder kan inte gå direkt till socialismen utan att passera det kapitalistiska stadiet.

Modellens politiska uttryck kunde vi studera när Nepals maoister avslutade folkkriget, upplöste Folkets Befrielsearmé och förklarade att Nepal måste genomgå en lång period av kapitalistisk utveckling innan landet är redo för revolutionens nästa steg.

Inom marxismen finns dock en strömning av multilinjärt tänkande som vill lyfta fram möjligheten och kanske till och med nödvändigheten för olika samhällen att utvecklas på eget sätt, utan att de ”mindre utvecklade” nödvändigtvis måste följa i spåren av de ”mer utvecklade”. Anderson menar att detta tänkande också finns hos Marx. I den franska utgåvan av Kapitalet, den sista som Marx själv redigerade, har också det berömda citatet modifierats:

Det industriellt mera utvecklade landet visar, för de som följer det på den industriella vägen, endast bilden av dess egen framtid.

Marx förtydligade också i samma upplaga att hans beskrivning av kapitalismens framväxt och den primitiva ackumulationen specifikt gällde Västeuropa.

Marx brev till den ryska socialisten Vera Zasulitjch 1881 är välkänt. I detta brev och i ett tidigare brev till tidningen Otjetschestwennyje Sapinsky uttrycker Marx åsikten att Ryssland inte nödvändigtvis måste utvecklas enligt samma historiska schema som Västeuropa. I den ryska miren, den kollektivt ägande bondegemenskapen fanns en materiell grund för kommunismen.

Likartade händelseförlopp kan sålunda leda till helt väsensskilda resultat, om de utspelar sig i olika historiska sammanhang. Om man studerar dessa olika utvecklingsförlopp var för sig och sedan jämför dem med varandra kan man lätt hitta förklaringen till detta fenomen – men då får man avstå från att försöka tillämpa en allmän, historisk-filosofisk teori av verklighetsfrämmande och supervetenskapligt slag.1

Breven om den ryska frågan har ibland betraktats som en teoretisk anomali i ett sent skede av Marx liv. Anderson visar dock hur de passar in i en intellektuell utveckling som pågått sen arbetet med Grundrisse påbörjades 1857.

Marx utvecklade aldrig till fullo en analys av kapitalismen som ett världssystem där underutvecklingen i vissa regioner är förutsättningen för andra regioners överutveckling och en multilinjär utveckling inte bara är en möjlighet utan en nödvändighet. Men det är bara med hjälp av marxismen en sådan analys är möjlig. Det är därför marxismen i dess olika skepnader utgjort huvudtendensen i de antikoloniala och anti-imperialistiska rörelserna.

Tjuv och polis eller Samtidens rovriddare eller Låt oss tala infrastruktur

Publicerat av
2

Schuetzen

En väldig protestvåg går fram över Förenta staterna mot polisens mord på svarta människor. Den löst organiserade rörelsen, som samlats under parollen Black Lives Matter, har jämförts med en ny medborgarrättsrörelse.

Den tolfte maj spårade ett Amtrakttåg ur nära Philadelphia. Minst sju personer är döda och över 200 skadade. Det var den senaste och allvarligaste i en rad urspårningar på nordöstra stambanan. Dagen efter olyckan röstade kongressen för att skära ner järnvägsbudgeten med cirka 15 procent.

Varför ta upp två så disparata fenomen i samma bloggpost? Den dolda kopplingen är ekonomisk.

Järnvägen är inte den enda delen av Förenta staternas offentliga infrastruktur som är farligt underfinansierad. Vart fjärde år kartlägger det amerikanska civilingenjörsförbundet läget för landets infrastruktur. Rapporten från 2013 är intressant, och skrämmande, läsning. På område efter område finns allvarliga brister. Stora delar av den fysiska infrastrukturen är mellan 130 och 45 år gammal och har idag omfattande underhållsbehov.

El- och gasledningar, dammar och skyddsvallar, vägar, broar, järnvägar, kanaler, avlopp och vattenledningssystem förfaller. På många håll finns inte ens pengar avsatta till inspektioner, än mindre reparationer eller utbyggnad för att möta ökade behov. Investeringsbehovet beräknas ligga på 3,6 biljoner inom de närmaste fem åren. Samtidigt röstar politikerna alltså hellre för nedskärningar än satsningar.

11270458_752166781566369_60283089686793445_o

Förenta staternas offentliga ekonomi går helt enkelt inte så bra och har på många sätt inte återhämtat sig från den senaste ekonomiska krisen. 22 av 50 delstater har stora budgetunderskott. Deltids-, heltidsarbetslöshet och fallande löner (70 procent av amerikanska arbetare har lägre reallöner idag än de hade 2007) har lett till en minskad skattebas och skattehöjningar anses politiskt omöjliga. Det är extra allvarligt för städer och kommuner som har få andra inkomstkällor.

Återigen. Vad har detta med Black Lives Matter att göra? Min tes är att det finns ett samband med varför rörelsen växt fram just nu. Den amerikanska polismaktens våld och trakasserier mot framförallt den svarta befolkningen är ingen nyhet. 2012 kunde Malcolm X Grassroots Movement visa att en svart person mördas av polis eller privata vakter var 28 timme. Förenta staternas polis har sina organisatoriska rötter i slavjägarpatrullerna. Det rasistiska våldet finns i dess DNA.

Något som tillkommit, vilket skulle kunna utgöra en del av en komplex förklaring till proteströrelsens styrka under de senaste tre åren, är de ekonomiska incitamenten för polistrakasserierna. Detta tas explicit upp i Justitiedepartementets rapport om Ferguson:

The City budgets for sizeable increases in municipal fines and fees each year, exhorts police and court staff to deliver those revenue increases, and closely monitors whether those increases are achieved. City officials routinely urge Chief Jackson to generate more revenue through enforcement. In March 2010, for instance, the City Finance Director wrote to Chief Jackson that “unless ticket writing ramps up significantly before the end of the year, it will be hard to significantly raise collections next year. . . . Given that we are looking at a substantial sales tax shortfall, it’s not an insignificant issue.”

Ferguson police officers from all ranks told us that revenue generation is stressed heavily within the police department, and that the message comes from City leadership.

Patrol assignments and schedules are geared toward aggressive enforcement of Ferguson’s municipal code, with insufficient thought given to whether enforcement strategies promote public safety or unnecessarily undermine community trust and cooperation. Officer evaluations and promotions depend to an inordinate degree on “productivity,” meaning the number of citations issued. Partly as a consequence of City and FPD priorities, many officers appear to see some residents, especially those who live in Ferguson’s predominantly AfricanAmerican neighborhoods, less as constituents to be protected than as potential offenders and sources of revenue.

Böter och avgifter står för 14 procent av stadens totala inkomster. Felparkeringar eller misskötta trädgårdar kan ge upp till 102 dollar i böter.

how-ferguson-s-revenue-streams-have-changed-2003-2013_chartbuilder-2

Myndigheterna i Ferguson är knappast ensamma om att ha klurat ut denna alternativa inkomstkälla. På sina håll är polisen helt öppen med att de förväntas balansera budgeten genom fler böter. En studie på data från North Carolina pekar på ett samband mellan städers sämre ekonomi och en ökad tendens att dela ut trafikböter: ”a one percentage point decrease in last year’s local government revenue results in roughly a 0.32 percentage point increase in the number of traffic tickets in the following year.”

I Baltimore, där protesterna efter mordet på Freddie Gray varit omfattande, har staden byggt ut landets mest omfattande system av fartkameror. 2012 drog de in 20 miljoner dollar till stadens budget. En granskning visade dock att 70 000 av de fortkörningsböter som delades ut detta år var felaktiga. Staden delar också ut böter och avgifter för sådant som skräpiga trädgårdar och säljer människors hem på exekutiv auktion om de inte kan betala.

De vinstdrivna polistrakasserierna fördelas inte jämt över befolkningen.

Though blacks make up only two-thirds of Ferguson’s population, nearly nine-tenths of vehicle stops in Ferguson involve black drivers. Those drivers are almost twice as likely as white drivers to be searched and twice as likely to be arrested. That’s despite the fact that searches of black drivers result in discovery of contraband 22% of the time, while white drivers searched by police are found to have contraband 34% of the time.

Trakasserierna riktar sig mot grupper som redan är marginaliserade, inte mot de som har politisk makt, ekonomiskt kapital eller inflytande över media och den offentliga debatten. I Förenta staterna är den typen av marginalisering intimt knuten till ras och klass.

Vad betyder den här utvecklingen för människors liv? Konkret.

Uteblivna infrastruktursatsningar är inte bara siffror i en rapport. Det är hål i gatan som aldrig lagas. Det är broar som stängs av för trafik. Det är vattenledningar som springer läck och dagvattenbrunnar som översvämmas. Det är bussar och tåg som slutar gå. Det är skolor och sjukhus som förfaller. Det är gatubelysning som stängs av.

Det är ett samhälle där myndigheterna, staten, allt mer drar sig tillbaks och lämnar människor åt sitt eget öde. Förutom i ett avseende. Det är ett samhälle där statens våldsapparat blir allt mer intresserad av människorna som inkomstkällor. Den lokala, i hög grad militariserade, polismakten beter sig mer och mer som en ockupationsmakt ute efter att suga ut vartenda grand av lokalbefolkningen.

Situationen liknar Interregnumperioden i det Heliga romerska riket av tysk nation i slutet av 1200-talet då centralmakten kollapsade. Många av de lokala feodalherrarna förvandlades till rovriddare, Raubritter, som satte upp egna tullstationer, bestal köpmän och bönder och rövade bort människor.

En statsmakt som inte längre kan leverera exempelvis en fungerande infrastruktur, vare sig det är säkra handelsvägar i medeltidens Tysk-romerska rike eller fungerande gatubelysning i dagens Förenta stater, lever farligt. Den riskerar att förlora sin ideologiska legitimitet. Börjar dess våldsapparat sedan uppträda öppet som parasiter på det arbetande folket är uppror och motstånd i det närmaste garanterat.

För rovriddarna slutade det illa. Deras borgar brändes och de själva hängdes. Det finns mycket att lära av historien.

I felt like the whole Communist Party was right there in the room with me

Citat

Publicerat av
Svara

Eric Lanzetti, organisatör för Förenta Staternas Kommunistiska Parti i New Yorks Lower East Side på 1930-talet, berättar en historia för Vivian Gornick i ”The Romance of American Communism”.

We had a young woman in one of the branches, Lilly was her name. Lilly was one of the people who took my advanced classes. She wasn’t the smartest person in the world, but she was a hard-working conscientious Communist with a powerful sense of class. She lived alone with her father on Rivington Street. The old man was an Orthodox Jew who paid absolutley no attention to her or her politics or anything. She made him breakfast in the morning, went to work, came home, made his dinner, went to a meeting, came home, made him hot milk, and that was it. The old man sat reading the Talmud all day long. Lilly ran the house entirely. If it wasn’t for her working, they would have both starved. But he was her father and she was scared shitless of him.

One night after a meeting she asks me if she can talk to me. I nod sure, she sits down and starts to tell me, very hesitantly, that there’s this man she’s in love with. I think she’s about to tell me she’s afraid to sleep with him, and I start to tell her if you’re in love there’s nothing wrong with it…. ”Oh no, no, no,” she interrupts me, ”it’s nothing like that. Of course, we’ve been sleeping together. It’s that he’s Chinese. I’m terrified to tell my father we want to get married.”

I stare at her. What the hell do I do with this? Finally, I say to her, ”Look, if you’re afraid to tell him alone I’ll go with you.” ”You’ll go with me?” she says. ”Not only me,” I say, ”we’ll take a delegation if that’ll make you feel any better.” ”A delegation?” she says. ”Sure,” I say, getting into the swing of it, ”we’ll take the whole damned Communist Party. Why not? You got a right.” ”I’ll think it over,” she says, and she goes away.

Well of course, i forgot all about it, the work went on, and a month later, after another meeting, Lilly suddenly comes up to me again, and she’s beaming from ear to ear. ”What happened?” I say. ”Well,” she says, ”it took me all this time to get up the nerve to say anything to my father, but last week I came home from work one night and I marched into his room and I stood in the doorway and I said: ’I’m getting married.’ He looked up at me and he just stared at me for a long time. Then he said: ’Is he Jewish?’ ’No, Pa,’ I said, ’he’s not, he’s Chinese.’ My father stared at me in such a way I knew he was thinking one of us had lost his mind and he wasn’t sure which one it was. But after a while he was sure. ’I’ll kill you,’ he said: My knees started to buckle Then all of a sudden it was like you were there in the room with me. I saw you and my branch organizer and all the people I work with and I felt like the whole Communist Party was right there in the room with me. I looked at my father and I said to him: ’If you kill me, who’ll cook your eggs?’ He hasn’t said a word to me since. Li and I are getting married next week.”

Sheila Rowbotham: ”Women, Resistance and Revolution: A History of Women and Revolution in the Modern World”

Publicerat av
Svara
Ryska revolutionärer

Ryska revolutionärer

Hur länge har feminismen funnits? Frågan är inte helt lätt att besvara. Så länge patriarkatet existerat har kvinnor gjort motstånd mot sin underordning. Men när uppstår feminismen som idé, tanken om kvinnor och män som jämställda och mannens överordning som ett historiskt snarare än naturligt eller gudagivet tillstånd?

Sheila Rowbothams ”Women, Resistance and Revolution” spårar den den tanken till det senmedeltida Europa där kvinnliga mystiker predikade Marias helighet och Christine de Pizans angrep samtidens misogyna litteratur. Men sitt egentliga avstamp tar boken i puritanismens och samväldets engelska 1600-tal.

Rowbotham försöker sig inte på en heltäckande historieskrivning över feminismen. Hennes tema är mötet mellan den feministiska idén och den moderna revolutionen. Därav utgångspunkten i 1600-talets första borgerliga revolutionen.

Efter inledningen i England följer kapitel om franska revolutionen, Pariskommunen, den utopiska socialismen, den marxistiska arbetarrörelsen, den ryska och den kinesiska revolutionen och de antikoloniala befrielsekrigen med särskilt fokus på Vietnam, Kuba och Algeriet.

Rowbothams historieskrivning är rik på anekdoter och levnadsöden som tillsammans bildar historien om framsteg och bakslag för kvinnors frigörelse under 300 år av revolutioner och uppror.

För mig var bokens minst givande delarna de ganska omfattande genomgångarna av vad olika (manliga) marxister skrivit om kvinnofrågan, även om det är rätt roligt att läsa den gamle bolsjeviken Lunatjarskijs åsikt att en hederlig leninistisk man stannar hemma och gungar vaggan så att hans hustru kan gå på politiska möten.

Mycket intressantare är då berättelserna om de kvinnliga revolutionärer som historien glömt, till exempel Flora Tristan som 1843 formulerade ett av de första förslagen till en Arbetarinternational eller hur Jiǎng Bīngzhī som 13-årig skolflicka ledde en demonstration som omringade Hunans provinsråd och krävde jämställdhet.

Ett av bokens genomgående teman är hur den feministiska idén först växer fram bland grupper av privilegierade kvinnor, intellektuella ur överklassen som kämpar mot trånga könsrollers begränsningar och för formell likställdhet med männen ur sin egen klass. Parallellt finns en annan kvinnokamp, arbetar- och bondekvinnornas kamp för bröd och rättvisa.

”[T]he feminist aspirations of the privileged and the traditions of collective action of the unprivileged women encountered each other. They regarded each other uneasily and never really combined.”, skriver Rowbotham om den franska revolutionen.

Men det är i den revolutionära situationen som den intellektuella feministiska traditionen kan kombineras med de underprivilegierades kollektiva kamp. Feminismens mål för Rowbotham kan aldrig begränsas till kvinnors formella jämställdhet med män.

Eftersom majoriteten av alla kvinnor inte enbart är förtryckta i sin position som kvinna utan även förtrycks på grund av kapitalism, rasism och imperialism måste feminismens politiska program innebära alla människors frigörelse från allt förtryck.

Rowbotham skrev innan intersektionalitet hade blivit ett etablerat begrepp. Ändå finns där ett frö. ”It is still coming out of the heads of women like me as an idea. It is still predominantly just a notion in the world.” Denna feminism kan inte vara en abstrakt idé om jämställdhet som räknar antalet kvinnor i bolagssttyrelser. Den måste utgå från kvinnors kamp mot patriarkat, kapitalism, rasism och imperialism, den måste vara ”something coming out of the experience of particular women.”

Denna feminisms politiska mål finns sammanfattat redan i bokens portalparagraf:

No woman can stand alone and demand liberation for others because by doing so she takes away from other women the capacity to organize and speak for themselves. Also she presents no threat. An individual ‘emancipated’ woman is an amusing incongruity, a titillating commodity, easily consumed.

It is only when women start to organize in large numbers that we become a political force, and begin to move towards the possibility of a truly democratic society in which every human being can be brave, responsible, thinking and diligent in the struggle to live at once freely and unselfishly.

Such a democracy would be communism, and is beyond our present imagining.