Månadsarkiv: juli 2011

Islamofobi, eller, senkapitalismens fascistiska logik

Publicerat av
12

Jag vill först av allt tacka alla som hört av sig och berömt mitt inlägg om den nyfascistiska terrorismen eller hjälpt till att sprida det. Det verkar som att jag vid rätt tillfälle kunde erbjuda en viss förklaring av en händelse vilken framstod som obegriplig. För detta är jag tacksam.

Sedan vill jag åter upprepa den tacksamhetsskuld jag står i till Andreas Malm. Han började kartlägga dessa strömningar långt innan oss andra. Alla som på allvar vill förstå den islamofoba nyfascismen måste skaffa och studera Malms Hatet mot muslimer. Följande framställning är i hög grad beroende av hans avslutande kapitel: ”Islamofobins politiska ekonomi”.

Tala om kapitalismen

Jag har försökt beskriva tankegodset hos den islamofoba nyfascismen i Europa. Nu gäller det att förstå den mylla vari fascismen kunnat gro och spira.

Perioden efter andra världskrigets slut, senkapitalismen, kan grovt delas upp i två perioder: en gyllen uppåtstigande fas och en alltmer förruttnande stagnationsfas.

Den första fasen, som varade från krigsslutet till  70-talet, präglades av ekonomisk expansion. Under 50- och 60-talet ökade OECD-ländernas BNP årligen med 4-5 procent. Världen behövde återuppbyggas. Ny teknik infördes, bland annat sådan som skapats inom militärindustrin. På sikt steg reallöner och levnadsstandard medan inkomstklyftorna minskade. Nya industrier, exempelvis bil- och plastindustrin, byggdes upp kring masskonsumtion.

I konkurrens med de realsocialistiska länderna skapades de västliga välfärdsstaterna där delar av produktionsöverskottet användes för att bygga upp en offentlig sektor. Den förhärskande ideologin var en keynesiansk samförståndspolitik. På det globala planet kännetecknades perioden av kolonial frigörelse. Samtidigt var det en tid av kallt krig och ständigt närvarande kärnvapenhot.

Mot slutet av 60-talet gick senkapitalismens långa våg1 in i sin nedåtgående fas. Kapitalisternas profitkvoter sjönk. Den låga arbetslösheten i de industrialiserade länderna skapade starka arbetarrörelser och pressade lönerna uppåt. Priset på råvaror och energi steg. Uppbyggnadsarbetet och de teknologiska framstegen kunde inte längre hålla uppe profitnivåerna. Dessutom började det mullra i arbetarklassens led, alla var inte längre helt nöjda med samförståndspolitiken.

De katastrofala följderna av oljekrisen 1973 var symptom på ett system med stora problem. Krisen drabbade först vissa sektorer, som varvs- och metallindustrin, men generaliserades snart till hela ekonomin. De keynesianska ekonomiska verktygen kunde inte motverka krisen utan bidrog endast till stagflationen. Denna grundläggande systemkris har fortfarande inte kunnat lösas.

Härskarklassen har använt flera olika strategier för att möta krisen. Kapital har överförts från produktiva investeringar till en improduktiv finanssektor. Sedan 70-talet har kapitalisterna allt mer frigjort sig från nationalstaterna. Produktionen flyttas dit kostnaderna är minst. Detta har underlättats av det neokoloniala världssystemet där avkoloniserade stater genom ekonomiskt och militärt våld påtvingats nyliberala strukturreformer.

Denna så kallade globalisering har använts som ett argument för att slå sönder välfärdsstaterna och omstrukturera arbetsförhållanden i centrum. Offentliga verksamheter har privatiserats och statsbudgetar har plundrats av riskkapitalister. Rationaliseringar, postfordistiska produktionsmodeller och just in time-produktion har minskat behovet av arbetskraft inom många sektorer. En permanent hög arbetslöshet har skapats och anställningsskyddet har urholkats. Allt fler arbetare finner sig i en prekär situation.

I det senkapitalistiska samhälle som utvecklats efter 1970-talskrisen kan få arbetare vara helt säkra på att få behålla jobbet nästa år. Även i tider med full eller nästan full sysselsättning kan en företagsledning när som helst riva upp sina löften och flytta produktionen till en annan del av världen, eller hota att göra det om inte personalen går med på vissa eftergifter: exempelvis osäkra anställningar. Få förortsbor med sviktande hälsa kan räkna med att vårdcentralen finns kvar om fem år. Även i tider med goda statsfinanser sker nedskärningar, sjukhus privatiseras och mottagningar stängs. Löntagare kan inte lita till fullo på de offentliga trygghetssystemen, på att nivåerna i a-kassan eller sjukförsäkringen är tillräckligt höga den dag hjälpen behövs; de gungar från ett år till ett annat. (…) Arbetarklassen i centrum genomfars av en djup oro alltsedan 1970-talet.2

Dagens och gårdagens fascister

Ett klassamhälle som slits isär av stora klyftor måste finna sammanhållande ideologier för att inte öppet klasskrig ska utbryta. Den gruppdynamiska sanningen att människor ofta enas genom en gemensam fiende är giltig också för hela samhällen. Malm har i  ”Islamofobins politiska ekonomi” visat hur senkapitalismens ideologi gjort muslimen till en syndabock, en figur som alla samhällets problem kan projiceras på.

Islamofobin är en perfekt överideologi för den förruttnade senkapitalismen. Den motiverar imperialistiska angreppskrig i länder med stora oljetillgångar, den legitimerar förekomsten av ett invandrat låglöneproletariat med muslimsk majoritet och den flyttar fokus från verkliga sociala konflikter till uppdiktade motsättningar. Samtidigt sker en återkopplingseffekt, när samhällen anser att det är rimligt och förnuftigt att bomba sönder muslimska länder eller tilldela muslimer de sämsta arbetsuppgifterna så underbyggs islamofobin.

Precis som den nazistiska antisemitismen så kombineras dagens islamofobi med ett hat mot arbetarrörelsen och marxismen. Nazismens judebolsjevism motsvaras av nyfascismens teori om en islamistisk-kulturmarxistisk allians. Fascismens sociala roll är den samma, att i tider av hårdnande klasskamp agera som härskarklassens våldsamma försvarare.

Till skillnad från sina föregångare företräder inte dagens fascister någon korporativistisk ekonomisk teori. Deras nyliberala hat mot offentlig välfärd, skatter och statliga regleringar är snarast en tillspetsning av allmänborgerliga åsikter. Övergången från monopolkapitalism till globaliserad finanskapitalism har skapat andra behov hos härskarklassen vilket avspeglas i nyfascismens ekonomiska teori.

En annan skillnad är att nyfascisterna ännu inte byggt några egna partier eller massrörelser. De är verksamma inom Europas högerpopulistiska partier men försöker också förankra sina idéer i den etablerade högern. Ett frö till en militant nyfascistisk gaturörelse finns emellertid i English Defence Leauge, som Anders Behring Breivik stod i kontakt med.

Vänstervakuum

Fascismens historiska uppgift är att med våld krossa arbetarrörelsen. Trots detta så kan man inte se nyfascismen som en reaktion på vänsterns styrka. Som Guldfiske skriver:

Extremhögerns framväxt bör nog betraktas inte som en respons på en stark vänster eller stark arbetarrörelse, utan på grund av dess kris och misslyckanden, dess oförmåga att ge svar på krisen. Istället mobiliserar dagens extremhöger utifrån de problem som uppkommer ur välfärdsstatens nedmonterande, marknadens avreglerande – som stärks av den internationella finanskrisen.

Under samma period som kapitalismen genomgått stora förändringar så har vänsterns två stora 1900-talsprojekt, realsocialismen av sovjetisk modell och den socialdemokratiska välfärdsstaten, rasat samman. Vänstern har inte förmått formulera någon ny framtidsvision eller något svar på kapitalismens omstruktureringar. Istället har man förfallit till nostalgi eller resignation. Många har dragits ner i parlamentarismens moras varifrån man administrerat välfärdens utplundring, andra har reträtterat till akademins elfenbenstorn där de i lugn och ro kunnat ägna sig åt intersektionell postkolonial litteraturkritik.

I sin analys av Fremskrittspartiets väljare3 har Magnus Marsdal använts sig av Bourdieus uppdelning mellan kulturellt och ekonomiskt kapital. Arbetarklassen kontrollerar inte ekonomiskt kapital men har en varierande tillgång till kulturellt kapital eller utbildningskapital. Inom borgarklassen finns också grupper med olika tillgång till kulturellt kapital.

Enligt Marsdal tenderar väljare med hög grad av kulturellt kapital att vara radikala i så kallade värderingsfrågor, frågor som rör kön, sexualitet, familj, religion, tradition, nation och så vidare, medan de med lägre tillgång till kulturellt kapital är mer konservativa på dessa områden. Väljare utan ekonomiskt kapital är i sin tur naturligtvis mer vänsterinriktade i ekonomiska frågor än de som äger produktionsmedel.

Arbetarrörelsen tenderar att vara, eller bör i alla fall vara, både värderingsmässigt och ekonomiskt radikal, samtidigt som stora delar av den klass man organiserar besitter en låg grad av kulturellt kapital. Det har dock inte varit något problem så länge den ekonomiska radikalismen överskuggat värderingsfrågorna eftersom kampen mellan grupper med mycket och lite kulturellt kapital inte är antagonistisk till sin karaktär, det vill säga det finns egentligen ingen olöslig konflikt mellan de som gillar Satie och de som gillar Vikingarna.

Men under de senaste decennierna har vänstern och arbetarrörelsen allt mer dragit sig undan från den radikala ekonomiska politiken och klasskampen för att i stället fokuserat på frågor om identitet och värderingar. Detta innebär enligt Marsdals modell att man flyttat fokus från kampen mellan arbetare och kapitalist till motsättningen mellan byskolläraren och grosshandlaren.

Så länge den europeiska vänstern ägnat sig åt HBT-personer i Peru eller försvaret av budgettaket hellre än europeiska arbetares vardagliga problem kommer istället arbetarklassens ”djupa oro” att kanaliseras av högerpopulister och nyfascister. Dessa lever på att skapa konstgjorda motsättningar mellan arbetare av olika ursprung, med olika religioner eller med olika tillgång till kulturellt kapital.

Det är vänsterns uppgift att åter sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen mellan arbete och kapital och att peka ut vilka som verkligen ligger bakom de kännbara försämringar som drabbat Europas arbetare de senaste fyrtio åren.

Det duger inte med någon liberal tolerant antirasism som bedyrar att vi lever i den bästa av världar och uppmuntrar oss att pröva lite mer tabouleh. Den enda kraft som har något som helst hopp om att besegra nyfascimen är en socialistisk arbetarrörelse.

  1. För teorin kring kapitalismens långa vågor se den marxistiske ekonomen Ernest Mandels verk ↩
  2. Andreas Malm, Hatet mot muslimer ↩
  3. Magnus Marsdal, Högerpopulismen dissekerad : hemligheten bakom fremskrittspartiet framgångar ↩

Terrorn och den europeiska nyfascismen

Publicerat av
95

Attentaten mot Oslos regeringskvarter och Arbeidernes Ungdomsfylking i går har försatt mig i chock, sorg och vanmakt. Redan innan de sista döda är räknade så kan vi konstatera att det rör sig om den mest fruktansvärda attacken mot skandinaviska arbetarrörelse, någonsin. AUF har förlorat en stor del av sin kader, Arbeiderpartiet sin kommande kader. Unga socialister har spillt sitt blod. Från tidningarnas kommentarsfält bröt den nya högern in i verkligheten med bomber och kulsprutekärvar. Vi måste försöka första vad som hänt, varken för att urskulda eller för att vinna politiska poänger, utan för att försäkra oss om att det aldrig kan ske igen.

Högerextremt våld är ingen nyhet för den nordiska vänstern, men den trolige gärningsmannen i Norge kommer inte ur den traditionella NS-rörelsen eller Vit makt-miljön. På internet har han tagit ställning mot nationalsocialism och ”etnonationalism” och för Israel. I hans noggrant tillrättalagda Facebookprofil kallar han sig konservativ kristen och framstår som beläst i det liberal-konservativa kanon. Han har en bakgrund i högerpopulistiska Fremskrittspartiet och dess ungdomsförbund. I en sorts politisk självbiografi på document.no skriver han att han tillhörde den laissez faire-liberala och kulturkonservativa falangen i FrP.

Eurabien och de socialdemokratiska quislingarna

Centralt i den gripnes föreställningsvärld är kampen mot Eurabien. Tron på förekomsten av ett ”Eurabien” är en konspirationsteori som 2005 lanserades av den egyptisk-brittiska författarinnan Bat Ye’or i en bok med samma namn.

Teorin går i korthet ut på att OPEC-länderna i samband med oljekrisen 1973 tvingade på EG:s ledare ett avtal som i hemlighet underkastade Europa  muslimsk kontroll. De europeiska staterna är inte längre demokratier utan dhimmikratier. Det finns en hemlig europeisk regering, ett mystiskt utskott inom ”Euro-Arab Dialogue”. EAD utgör Eurabienteorins motsvarighet till antisemitismens Zionist Occupation Government. Precis som med ZOG-teorin så anses hela ”eliten”: politiker, journalister, intellektuella, etc. vara ockupationsregeringens trogna lakejer.

En viktig del av avtalet innebar att Europa tvingades acceptera en konstant hög invandring från muslimska länder. Genom invandring och hög nativitet ska muslimerna i Europa tillslut bli tillräckligt många för att ta över.1

Teorin har fått omfattande spridning bland högerextremister i Europa och USA, men har också i vissa former anammats av etablerade akademiker och högerskribenter, exempelvis Francis Fukuyama. Egentligen är det en tillspetsad form av Huntingtons teori om det kommande civilisationskriget, med den modifikation att den muslimska världen i princip redan erövrat Europa i hemlighet. De nyfascistiska anhängarna av teorin ser sig som motståndskämpar bakom fiendens linjer. Paralleller till den antinazistiska motståndskampen är inte ovanligt i länder som var ockuperade under kriget.

Men Europa hade aldrig fallit om det inte var för att nationerna redan var försvagad inifrån. Man skyller på dekadensen, sekulariseringen, på feminismen som fått västerländska kvinnor att sluta föda barn. Men den främsta syndabocken är de socialdemokratiska välfärdsstaterna. Genom höga skatter, förbud och statliga interventioner så har socialdemokraterna passiviserat européerna. Mark Steyn, en av islamofobins chefsideologer, skriver:

Det finns ett samband mellan den socialdemokratiska statens strukturella svaghet och uppstigandet av en globaliserad islam. Staten har gradvis annekterat alla ansvarsområden i ett vuxet liv – hälsovård, barnomsorg, äldreomsorg – till den grad att medborgarna har avskurits från mänsklighetens primära instinkter, inte minst överlevnadsinstinkten (…) Medborgaren är föga mer än en pundare eller en statsnarkoman.2

Socialdemokraterna anses ha genomfört sin undergrävande verksamhet mer eller mindre medvetet. De är precis som resten av etablissemanget ockupationsmaktens samarbetsmän.

Torbjörn Jerlerup har samlat citat om socialdemokratin från den nyfascistiska miljö i Norge som den gripne var en del av. Danska Modkraft skriver om den islamofoba diskussionsidan document.no där den gripne varit aktiv att:

Særlig de siste månedene har document.no kjørt sterk hets mot Arbeiderpartiet (Socialdemokraterne) og regjeringspartneren SV (søsterpartiet til dansk SF), der hovedslagordet har vært at de er »landssvikere« (landsforrædere) som må fjernes fra makten og stilles for retten fordi de tillater innvandring og asylsøkere.

Bilden är tydlig. Norge är åter ockuperat och denna gång är det socialdemokraterna som är quislingar.

Hatet mot marxismen

En annan judasgestalt i den Eurabiska berättelsen är marxisten, eller ”kulturmarxisten” som hen ofta benämns. Den gripne verkar ha gett kampen mot Frankfurtskolan samma dignitet som kampen mot den muslimska ockupationen. Det kan verka något märkligt att den idag ganska bortglömd strömning inom västmarxismen ska få spela en sådan roll. Frankfurtskolan och kulturmarxismen är emellertid i den nyfascistiska diskursen kodord för en mängd samtida intellektuella tendenser, allt från radikalfeminism till queer och postmodernism. Enligt den gripne själv så består kulturmarxismens program av:

  • Sexuell frigörelse
  • Feminism
  • Rätt till arbete
  • Narkotika/alkohol/party
  • Multikultur

Vissa nyfascister menar att marxisterna sedan slutet av andra världskriget på Sovjetunionens order undergrävt den västerländska civilisationen. En vanlig föreställning är att ”68:orna” med vägledning av Gramscis teorier medvetet infiltrerat media, kulturliv, kyrka och akademi för att skapa en politisk korrekt hegemoni.

Den politiska korrekthetens edikt genomdrivs av militanta vänsterrörelser. Den gripne skriver:

Konservative tør i dag ikke flagge sine synspunkter på gaten da de vet at ekstreme Marxister klubber dem ned. Vi kan ikke akseptere at Arbeiderpartiet subsidierer disse voldelige ”Stoltenberg jugend” som systematisk terroriserer politiske konservative.

Sedan Sovjetunionens fall anses de västhatande kulturmarxisterna ha slutit förbund med den radikala islamismen och i den islamofoba miljön talar man om en svartröd allians eller en Marx-Muhammed-pakt. De beskrivs som en femtekolon som måste utplånas om den muslimska ockupationen ska kunna brytas.

Fascism för det 21:a århundradet

I Västeuropa växer en ny fascistisk rörelse fram, en rörelse som inte bara är en försupen nostalgiförening för beundrare av den tyska hitlerismen. Den är sällan antisemitisk, ofta Israelvänlig och alltid islamofob. Dess företrädare identifierar sig snarare som konservativa, liberaler eller traditionalister än som fascister. Den har sin politiska gren i delar av de högerpopulistiska partierna som Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet eller Dansk Folkeparti och sin militanta gatugren i till exempel English Defence League, en grupp som den gripne norrmannen varit i kontakt med. Den saknar vattentäta skott mot den etablerade högern.

Nu har alltså ett ofattbart fruktansvärt terrordåd framsprungit ur denna strömning. Vi kan inte utkräva något kollektivt från alla Sverigedemokrater och kommentarsfältsherrar för det som inträffat. Men lika lite som al-Qaida kan förstås utanför kontexten av den militanta islamismens framväxt så kan inte heller attentatet i Norge förstås frikopplat från den nyfascistiska miljön.

Här odlas en paranoid världsbild där hela kontinenten anses som ockuperad av fientlig makt. Socialdemokratin, marxister och arbetarrörelsens ungdom framställs som ockupationens quislingar och stormtrupper. Samma ideologi sprids i Sverige av de inom och utanför SD som hetsar om ”Mona Muslim”. Tragedin i Norge visar att det bara krävs en person med katastrofal psykopatologi som påverkas av tidens strömningar för att ta till våld mot de som uppfattas som ockupationssoldater.

Allt tyder på att vi går in i en period av hård global kamp. Kapitalismen befinner sig i kris. Vi vet att den kommer ta till alla medel den kan för att överleva. Senast använde den sig av fascismen och nazismen för att krossa arbetarrörelsen. Att bekämpa nyfascism är för oss inget utslag av liberal tolerant godhet, det är bokstavligt talat en livsnödvändighet.

Vi måste bygga en stark antifascistisk rörelse, en stark arbetarrörelse. Vi måste bli många.

  1. För framställningen av Eurabienteorin och resten av redogörelsen står jag i djup tacksamhetsskuld till Andreas Malm och hans Hatet mot muslimer ↩
  2. Mark Steyn, America Alone – The End of the World as we Know it citerad ur Malm ↩

Om kriget kommer II: A New Hope

Publicerat av
4

Den första texten på bloggen, som jag skrev en kort tid efter valet, präglades av sorg, vanmakt och vrede. Föga kunde jag väl då ana att första halvan av 2011 skulle präglas av stora folkliga resningar: i arabvärlden, i Grekland, i Spanien, i Storbritannien, i Wisconsin och på många andra platser.

Den globala reaktion på kapitalismens kriser som jag längtade efter verkar nu ha brutit ut i full blom och över världen blåser en verklig vårvind. Att analysera samtiden är alltid riskabelt, Minervas uggla flyger som bekant först i skymningen, men utan en förståelse av upproren är det omöjligt för revolutionärer att formulera en väg framåt.

Vi kan skissartat konstatera att det finns vissa återkommande drag i revolterna:

  • Det handlar om breda folkliga samlingar vilka inkluderar olika klasser och skikt. Motsättningar mellan politiska och religiösa fraktioner har ofta överbryggts i den direkta kampen.
  • Välutbildade ungdomar utan arbete och framtidsutsikter har ofta utgjort en ledande kraft, det gäller lika väl i arabvärlden som i den brittiska studentkampen.
  • Arbetarklassen befinner sig i rörelse och har på flera håll gått ut i mäktiga strejker. Hur arbetarkampen kan anknyta till den folkligt-demokratiska kampen återstår att se.
  • Den huvudsakliga kampmetoden har varit stora öppna disciplinerade demonstrationer.
  • Torgen har blivit symboler för rörelserna. Genom att ta kontrollen över torg har man upprättat baser för motståndet och forum för dialog och planering.
  • Någon klar ledning för rörelserna saknas i regel. Massmöten, spontanitet och mobilisering via sociala medier har varit det normala.
  • Den traditionella vänstern har spelat en undanskymd roll i mobiliseringen. Många utav demonstranterna har upplevt att ingen etablerad politisk kraft företräder deras intressen.

De revolutionära rörelserna har vuxit fram ur kapitalismens kris, ur finanskrisen, ur matkrisen, ur klimatkrisen, ur oljekrisen. För marxister väcker den globala situationen många frågor. Hur långt kommer upproren att nå? Borgerlig-demokratisk eller permanent revolution? Kommer ett nytt ledarskap att födas ur rörelserna? Kan industriarbetarklassens strejkkamp kopplas samman med andra skikts territoriella kamp?

Allt under himlen befinner sig i fullständigt kaos; situationen är förträfflig.
– Mao Tse-tung

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 5

Publicerat av
1

Välfärdspartiet

Ett av valrörelsens konstigaste utspel var när Lars Ohly i Almedalen deklarerade att Vänsterpartiet temporärt skulle byta namn till Välfärdspartiet. Även om tilltaget inte verkade ge några större avtryck i det allmänna medvetandet var namnet ändå välfunnet. Det finns knappast någon fråga som under de senaste åren blivit så förknippad med Vänsterpartiet som försvaret av den offentliga välfärden.

Förutom några olycksaliga år på 90-talet så har Vänsterpartiets adelsmärke varit kampen mot nedskärningar och privatiseringar i offentlig sektor. Om partiets identitetssökande varit fumligt och valhänt har man i alla fall haft en klar roll som Sveriges sista keynesianer. Mot socialdemokraternas och borgarnas stålbadsiver har man styvnackat försvarat idén om en gemensamt finansierad välfärd. Av forna tiders kommunistiska kritik mot folkhemsbygge och klassamarbete finns inte många spår.

Utvecklingen hänger inte enbart ihop med förändringar i partiets ideologi utan måste förstås utifrån förändringarna i partiets klassbas. I spåret av 70-talskrisen behövde kapitalisterna få tillgång till nya arenor för kapitalackumulation. De tjänster som i Västkapitalismens välfärdsstater tillhandahållits av den offentliga sektorn skulle förvandlas till varor på en marknad. Vänsterpartiets klassbas befann sig plötsligt under tung beskjutning i klasskrigets frontlinjer.

Vänsterpartiets huvudsakliga fokus de senaste åren har varit en politisk kamp om fördelningen av samhälleliga resurser snarare än den direkta kampen mellan arbete och kapital. För många av dagens vänsterpartister är utopin ett Sverige med statligt reglerad kapitalism, stort gemensamt ägande och stark välfärd. Ett samhälle bortom kapitalismens logik är det få som förmår föreställa sig.

Större delen utav partiets nuvarande kader, om man nu kan tala om en sådan, har formats under dessa förhållanden. De har gått in i ett parti som saknar identitet och framtidsprojekt, ett defensivt och folkhemsnostalgiskt parti. I värsta fall har de inte fått några introduktionsstudier alls. Under en lång period fanns inget centralt framtaget grundstudiematerial att tillgå. Några ettåriga grundcirklar i marxism förekommer inte längre. Istället har de troligen ganska snart på sitt inträde i partiet begåvats med någon form av parlamentariskt uppdrag: en plats i någon nämnd, bolagsstyrelse etc.

De nya vänsterpartisternas bild av mål och metoder för politiskt arbete har helt formats på den parlamentariska arenan. Det är mycket lätt för dem att bli en del av det politiska ”kletet”. Andra politiker uppfattas som arbetskamrater snarare än fiender. Legalism och en upptagenhet med borgarstatens dekorum är allenarådande.

Att Vänsterpartiet måste nedprioritera det parlamentariska arbetet till förmån för det utomparlamentariska är något som har upprepats så ofta att det blivit en kliché. Ändå sker så icke. Det är inte så märkligt egentligen när en stor del av kadern saknar all egentlig erfarenhet av utomparlamentarisk kamp och dessutom inte kan se något mål utöver kortsiktiga vinningar på den politiska arenan. Dessutom har det parlamentariskt arbetet högre status eftersom det ofta, till skillnad från det utomparlamentariska, är arvoderat.

Det utomparlamentariska arbete som faktiskt bedrivs kretsar kring den heliga parlamentarismen. Uppdraget är att generera fler röster åt partiet i nästa val, inte att i grunden omstörta samhället. Sådan opportunism är naturlig för parlamentariker och partibyråkrater vars inkomster är beroende av partiets valresultat.

Det var bland partiets välgödda parlamentariker som Vägval Vänster-fraktionen hade sin sociala bas. Dessa högerkonspiratörer besegrades vid kongressen 2004 av en allians av partiets vänster och center. Vissa av ettersnokarna drevs ut ur partiet, andra dreglar fortfarande ur sig sitt gift i skuggorna. Trots segern över högern så har partiet inte rört sig nämnvärt åt vänster, snarare tvärtom. Particentern har förmått genomföra delar av högerns program, exempelvis det nära samarbetet med och anpassningen till Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför valet 2010.

Det finns naturligtvis strålande undantag bland vänsterpartisterna. I början av 2000-talet var Ung Vänster en stark organisation som formade en radikal och skolad kader. Många utav dessa återfinns idag i partiet. Andra är revolutionärer som av taktiska skäl valt att gå in i partiet. Frågan som dessa måste ställa sig är återigen vad Vänsterpartiet är och vad det skulle kunna vara.

Idag är Vänsterpartiet ett reformistiskt parlamentariskt parti vilket framför allt företräder en välutbildad men hårt ansatt skikt av offentliganställda.

Frågan om vad partiet skulle kunna vara återstår att besvaras.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 4

Publicerat av
1

Ett föräldralöst parti

Vänsterpartiet har två föräldrar, den svenska socialdemokratin och den internationella kommunistiska rörelsen.

I Sverige splittrades den socialdemokratiska rörelsen redan innan Oktoberrevolutionen och det nya partiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, såg sig som de sanna företrädarna för den svenska arbetarrörelsens tradition. SSV var en ytterst heterogen samling av vänsterkrafter som framför allt förenades av sitt motstånd mot SAP:s ledning. 1921 gick partiet in i Komintern och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti. Under 20-talet skakades partiet av hårda strider vilka ledde till två partisprängningar. Dessa konflikter kretsade alla kring förhållandet till den internationella kommunismen och till den svenska socialdemokratin.

1929 uteslöts en majoritet av partiets medlemmar, bland annat eftersom de vägrat anpassa sig till Kominterns tredje perioden-linje vilken innebar en försoningslös inställning till socialdemokratin. Kvar fanns en hård kärna som hämtade sin identitet ur troheten mot Komintern och den första arbetar- och bondestaten.

På den sjunde världskongressen 1935 svängde Komintern fullständigt. I stället för att betrakta socialdemokratin som huvudfiende skulle nu kommunistpartierna verka för att bilda antifascistiska enhetsfronter med alla demokratiska krafter. SKP anslöt sig helhjärtat till det nya programmet.

Från 30-talet och framåt var det alltså fullt naturligt för svenska kommunister att ha en positiv syn både på Sovjetunionen och socialdemokratin. Inrikespolitiskt spelade partiet rollen som ”vänliga pådrivare” åt SAP, utrikespolitiskt som trogna försvarare av Sovjetunionen och folkdemokratierna. Under kalla krigets 50-tal kom partiet att bli allt mer marginaliserat. Efter ett katastrofalt resultat i kommunalvalet 1962 började en opposition att växa fram inom partiet. Dessa modernister ville att SKP skulle inta en mer självständig hållning gentemot SAP och Sovjetunionen än den som partiets traditionalistfalang stod för.

Fram till 1967 var modernister och traditionalister emellertid allierade i kampen mot vänsterfalangen som tagit ställning för Kina och maoismen och en mindre högerfalang som ville skapa ett vänstersocialistiskt parti. C H Hermansson sågs som en kompromisskandidat till partiledarposten även om han nog i själva verket stod närmare modernisterna än vad traditionalisterna hoppats på. Efter kongressen 1967, då SKP bytte namn till VPK, bröt sig den maoistiska vänstern ut och bildade KFML, högern gick till SAP och striden mellan modernister och traditionalister kom i öppen dager.

Med tiden kom den modernistiska falangen att få eldunderstöd av den nyvänster vars framväxt jag skildrat i tidigare inlägg. Denna var redan från början kritisk till realsocialismen och socialdemokratin. 1977 fick traditionalistfalangen erkänna sig besegrad och lämnade VPK för att bilda Arbetarpartiet Kommunisterna. Att modernisterna och nyvänstern segrade inom VPK är anledningen till att Sverige aldrig fick något vänstersocialistiskt parti av dansk eller norsk modell.

Under 70- och 80-talet kom VPK att knyta närmare kontakter med ”fredsrörelsen, rörelsen mot kärnkraft och kärnvapen, solidaritetsrörelser, kvinnorörelsen, miljörörelsen, ungdomens musikrörelse och andra ungdomsrörelser”.1 Inställningen till de realsocialistiska staterna och den internationella kommunismen var ambivalent, å ena sidan hade man utvecklat en allt starkare kritik mot missförhållanden i öst, å andra sidan ville man fortfarande identifiera sig med den internationella kommunistiska rörelsen och bli erkänd som dess företrädare i Sverige snarare än APK. Samtidigt som man motsatte sig demokratiska brister i de realsocialistiska staterna så betraktade man dem som en av de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen, vid sidan av arbetarklassen i väst och befrielserörelserna i syd.

När Sovjetsystemet brakade samman hade VPK ägnat mer än 30 år åt att distansera sig från det. Ändå sände kataklysmerna i öst en chockvåg genom partiet.

Under hela sin historia har Vänsterpartiet tvingats legitimera sin existens som det mindre av de svenska arbetarepartierna. Det har framför allt gjorts genom att anknyta till arvet från Oktoberrevolutionen och Zimmerwaldvänsterns utbrytning ur Andra internationalen.  Nu slängdes allt detta ut. K:et i partinamnet och marxism-leninismen i partiprogrammet ströks

Någon verklig uppgörelse med realsocialismens misslyckanden gjordes aldrig. Härmed inte sagt att det skulle finnas några kvardröjande sympatier med Sovjetunionen  i partiet. Men faktum är att partiet aldrig lyckats göra någon verklig analys av Sovjetsystemets sammanbrott eller stalinismens orsaker. Istället har man nöjt sig med ett borgerligt-moraliserande ”avståndstagande”. Frågan om Sovjetunionens klasskaraktär har man överlämnat åt de trotskistiska smågrupperna.

Den identitetskris som drabbade partiet för 20 år sedan har aldrig lösts. Även om partiet nått vissa framgångar genom feminismen, EU-motståndet och kritiken mot 90-talets nedskärningar så har det varit ett förvirrat parti utan något enhetligt framtidsprojekt att samlas kring, ett defensivt och reaktivt parti.

Och de senaste åren har partiet tvingats åse hur dess överlevande förälder, den socialdemokratiska rörelsen, håller på att självdö. Det är intressant att notera det faktum att Vänsterpartiets Framtidskommission tycks ha insett att partiet kanske inte för alltid kan räkna med att existera i skuggan av en stark socialdemokrati.

Vi har länge byggt vår identitet i relation till ett starkt socialdemokratiskt parti, som närmast prenumererar på regeringsmakten. Det kan vi inte göra i framtiden, eftersom ett sådant parti inte längre existerar.2

Det är dags för Vänsterpartiet att frigöra sig från sina föräldrar och skapa en vuxen identitet. Men en sådan process är aldrig enkel eller smärtfri.